Så in i Norden schizofrent

Statsministrar. De nordiska statsministrarna möttes på Åland i september.Bild: Vesa Moilanen

Sällan har det varit så stor skillnad mellan festtalen, målen och verkligheten i det nordiska samarbetet som i dag.

Det är bara någon dag sedan bokmässan i Helsingfors med Norden som tema arrangerades. Många författare från våra nordiska grannländer deltog. Särskilt på kulturens område är det så uppenbart att vi lever och andas nordiskt, speciellt vi som via svenskan har gratis ingång i det nordiska.

Den nordiska gemenskapen är en självklarhet – så mycket är lika och binder oss samman trots att också olikheterna finns där.

Sedan 1952 har samarbetet mellan våra parlament och riksdagsledamöter varit institutionaliserat i Nordiska rådet. Finland gick med 1955. Sedan början av 1970-talet samarbetar regeringarna inom ramen för nordiska ministerrådet.

I dag inleds tre dagar av nordiska möten i form av Nordiska rådets session och olika ministermöten i Köpenhamn.

Men sällan har så stor villrådighet rått i diskussionen om det nordiska samarbetet som nu. Så rakt på sak beskrev Maarit Feldt-Ranta (SDP), vice ordförande för Finlands delegation i Nordiska rådet, situationen förra veckan.

Bara några veckor efter fjolårets session införde Sverige gränskontroller mot Danmark, som tillsammans med Norge följde exemplet. Det innebär ett avbrott i den sextioåriga nordiska passfriheten och är ett stort och konkret bakslag i Norden.

I juni i år förlängde Sverige gränskontrollerna med ett halvår – den tiden går ut om en dryg vecka. Den svenska regeringen meddelar att diskussionerna pågår och att ett beslut om vad som nu ska hända ännu inte har fattats. Det finns en uppfattning om att gränskontrollerna fortgår åtminstone någon månad.

Sverige såg sig tvunget att stoppa flyktingvandringen med hänvisning till att man inte längre kunde ta hand om alla asylsökande.

I fjol ansökte över 160 000 människor asyl i Sverige. I Finland och Norge var de asylsökande i fjol drygt 30 000. Sveriges situation är alltså en helt annan än de övriga nordiska ländernas.

I det nordiska samarbetet har undanröjningen av så kallade gränshinder länge varit en central fråga. Fortfarande finns det överraskande många problem då man flyttar från ett nordiskt land till ett annat.

Gränskontrollerna är ett enormt steg tillbaka och har varit ett stort bakslag för den dansk-svenska region som har uppstått mellan södra Sverige och Köpenhamnsområdet. Öresundsbron öppnade för sexton år sedan och band mycket konkret ihop länderna. Många har bott i det ena landet och jobbat i det andra. Nu är bedömningen att regionens tillväxt skadas. Den gemensamma arbetsmarknaden krymper. Relationerna mellan Danmark och Sverige har tagit skada.

I april diskuterade Nordiska rådet i Oslo gränskontrollerna vid en specialsession. Det blev bara en halvtimmes diskussion. De nordiska länderna kastade bollen till EU.

EU har givetvis ett ansvar för sina yttre gränser och för att skapa en gemensam och fungerande migrationspolitik. Men om viljan finns kan de nordiska länderna också agera tillsammans.

Så länge den politiska viljan saknas att tillsammans lösa gränskontrollsproblemet klingar festtalen ihåligt. EU har för övrigt precis samma problem. I sista hand är det de enskilda länderna, alltså regeringarna, som måste komma överens. Man måste se sig i spegeln, inte skylla på EU.

Det görs mycket konkret och mycket gott i det nordiska samarbetet. Vi behöver det. Låt inte schizofrenin mellan festtalen och verkligheten ta över.

Susanna Ginman Chef för opinionsavdelningen

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00