Så grotesk att den blir trovärdig

Selva Almadas universum är hårdkokt men fullt av känsliga människor.

Roman

Selva Almada

Vinden som sprider elden

Översättning från spanskan av Hanna Axén

Tranan 2016

Selva Almadas (f. 1973) korta roman Vinden som sprider elden (El viento que arrasa) har blivit översatt till många språk. Den är ett exempel på det avskalade sätt att skriva som många latinamerikaner i dag har, trötta som de är på att förväntas skriva med långa böljande meningar om en magisk-realistisk värld. Almadas universum är hårdkokt men fullt av känsliga människor.

Berättelsen, som utspelar sig under ett dygn, handlar om predikanten Pearson och hans dotter Elena, som lever sitt liv på landsvägar och motell och vars bil en dag går sönder mitt i den torra heta del av norra Argentina som heter Chaco. Efter att ha stått länge på en väg blir de till slut bogserade till en bilverkstad där bokens två andra huvudpersoner bor. Det är mekanikern Brauer som kallas El Gringo, och hans tonårsson som kallas Tapioca och som inte vet att han är hans son.

Bilen är trasig på ett gåtfullt sätt, personerna talar om den som om den snarare var en dödssjuk människa.

Kampen om Tapiocas själ

Läsaren upptäcker på ett tidigt stadium en symmetri mellan de två männen, som sedan visar sig vara något annat än man tror. Pearson har kommit in på religionen på grund av att hans sluga mor en gång förstod att i rätt sammanhang låta en berömdhet till andlig ledare döpa (nästan dränka) honom. Hans begåvning är att kunna tala. Som biprodukt i sin karriär har han utvecklat en fanatisk tro på Gud. Brauer å sin sida står för en materialistisk livssyn. Man bör enligt honom klara sig själv och vara hygglig, vilket han nästan alltid är. På ett djupare sätt än Pearson. Båda delar emellertid samma trygghetsbehov.

Tapioca, som kanske kallas så för att han kan verka trög som tapiocavälling (något som pastor "Päronson" ser något heligt i), är under ytan full av tankar han inte delar med sig av. De båda männen läser in det de vill i honom; båda gör honom till en förlängning av sig själva eller sina drömmar. Kampen om Tapiocas själ blir under bokens lopp mer och mer grotesk, för att under ett oväder kulminera i en scen som till den grad struntar i alla regler för trovärdighet att jag bara kan älska den. Kanske för att jag också älskar serien Asterix.

Spanskans utmarker

Den av personerna som förblir marginell är Elena. Det är säkert meningen. Hon har under hela sitt liv, sedan fadern körde i väg med henne från hennes förtvivlade mor som försökte springa efter bilen, blivit runtsläpad och aldrig fått möjlighet att ens veta vilket slags liv hon skulle tycka om att leva. Det betyder inte att hon inte är full av vilja; hon lyssnar på vilken musik hon vill i sin walkman (så gott som den enda markör i boken som visar att det handlar om en tid för några årtionden sedan), och om fadern vill censurera hennes lyssnande säger hon att det är religiös musik. Hon älskar att laga mat och ordna i kök, för det har hon aldrig fått.

Om det finns något latinamerikanska författare allmänt är bra på, så är det att visa att världen inte är klok. Och att den också är mycket melodramatisk. Almada har just rätt grepp för att visa det här senare, där någon annan som skrev en likande historia helt enkelt kunde ha skapat en melodramatisk bok.

Hanna Axén är en noggrann och skicklig översättare. Hon har skapat en bra text på svenska, och det gör ingenting att hon inte har försökt återge de ord som till exempel kommer från guaraní och signalerar att man i boken rör sig i utmarker, också det spanska skriftspråkets. Det är svårt att tänka sig hur en översättare skulle ha gjort det.

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08