Så går det när man pottas med Bottas

Valtteri Bottas tog i Turkiet sin första F1-seger sedan Sotji i fjol. Bild: Umit Bektas

Psykologi öppnar sig fortfarande trögt för de flesta och Toto Wolff är bara en i raden av dilettanter.

Jag är själv inget stort fan av F1 eller annan motorsport men man kan ju inte blunda för en gren som bär tre blåvita världsmästare (Rosberg, Häkkinen, Räikkönen). Inget dåligt saldo då man betänker att bara fyra andra finländare (Salo, Järvilehto, Kovalainen, Bottas) i modern tid ens rattat en F1-racer.

Och, minsann, vore det inte för Toto Wolff – Mercedesstallets delägare och chef – hade Valtteri Bottas kunnat bli vår fjärde mästare i kungsklassen.

Men icke. Österrikaren Wolff – ännu för något år sen Bottas egen manager – valde att låta finländaren gå (till namnstarka men mediokra Alfa Romeo efter Kimi) till förmån för ungtuppen George Russell som med start nästa år får nöjet stångas mot sin brittiska landsman, sjufaldige mästaren Hamilton i det tyska toppstallet.

Russell tecknade på direkten under ett mångårigt kontrakt – ett sådant 32-årige Bottas alltid traktat efter men aldrig belönades med. I stället var det bara ett år i taget som gällde. Tills: Ridå.

Att Hamilton varit en svår nöt att knäcka för Bottas står klart och det är möjligt att efterträdaren kommer göra bättre ifrån sig – i synnerhet då ynglingen blivit varm i kläderna och i all synnerhet när Hamilton (36) om något år sagt tack och adjö. Visst kan satsningen bära frukt.

Men varför gavs den flygande finländaren aldrig samma chans?

Roten till det onda stavas halvfinländaren Nico Rosberg som la ratten på hyllan efter att ha betvingat stallantagonisten Hamilton och lagt beslag på titeln 2016. Rosbergs avsked tog Mercedes på säng; världsmästarstallet fick bråttom anställa en ny förare och Totos skyddsling Bottas tutade på: "If you want to win, take a Finn" – och så var saken småningom biff. Dock med den förhatliga parollen: Ett år i taget.

Varför? För att Bottas aldrig var något självklart val. Dessutom har hans framfart varit halvknackig trots lovande tag mellan varven. Och visst drog man lite öronen åt sig redan för något år sen då mångåriga sponsorn Antti Aarnio-Wihuri tog sin Mats ur skolan.

Men tio GP-vinster och arton tidskvalssegrar på fem år är inte fy skam ens i ett konstant vinnande toppstall, givet man i första hand förväntas agera vapendragare – wingman på fackslang – för en mångfaldig världsmästare.

Inget hade hindrat Wolff att visa mjuke men förträfflige Bottas förtroende genom att ens en gång erbjuda ett kontrakt över mer än en säsong (utom att fönstret för ett tag stängts för alternativ). Få gynnas av att ständigt ha piskan på ryggen och Nastolas store son hör inte till dem. Och Wolff borde veta att ledarskap ska stärka en adepts huvud, inte bidra till att det börjar värka.

Men kanske att han nu fått upp ögonen. För vilken urladdning det blev när Bottas kickats och trycket lättat: killen sopade mattan med medtävlarna i Monza. I Sotji var han sedan på G bara under träningarna men i Istanbuls väta öste han på som attan igen.

Vad vi lär oss? Att det inte lönar sig att pottas. Och att ingenting är viktigare än psykologi.

Stefan Borenius är sportfantast sedan hedenhös.

Stefan Borenius sportfantast

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Diamanter är det ultimata vintageköpet

Mer läsning