Så att vi hålls tillsammans

I den regeringsinterna kampen om social- och hälsovården mellan Centern, Samlingspartiet och Sannfinländarna hade ingen tid för jollar som inte var i regeringsklassen.

I jollekappsegling är det vanligt att olika båtklasser tävlar på samma bana. För att ge seglarna likvärdiga möjligheter startar de olika båtklasserna var för sig. På det sättet kan varje båtklass, stor eller liten, få konkurrera inom sig om en bra start och segling. Men väl ute på banan går det inte att undvika möten mellan olika båtar. För att hålla ordning finns det, på samma sätt som i vägtrafiken, regler. De här reglerna är i princip desamma för alla. Trettonåringarna i tvåmetersbåtarna har alltså samma rättigheter och skyldigheter som artonåringarna i dubbelt så stora jollar.

I teorin. I praktiken är det så att när två eller flera större jollar konkurrerar med varandra så hamnar alla mindre båtar i skuggan. Inte för att det finns konkurrens mellan klasserna, eller av illvilja från de större besättningarna, utan för att den tuffa konkurrensen inom den egna klassen gör det nödvändigt att alltid ta den kortaste och snabbaste vägen. Om någon mindre båt är i vägen så är det beklagligt, men inte hela världen.

Svenskan i Finland har alltid suttit i betydligt mindre båtar än finskan. För att försäkra sig om svenskans möjligheter har man sett till att språket, på samma sätt som de olika jolleklasserna, har sin egen separata organisation, där särskilt skola och utbildning i huvudsak hållits inom och för det egna språket. Genom grundskolan har landet dessutom försäkrat sig om att också alla finskspråkiga har en kortare obligatorisk period i svenskspråkig jolle.

Det har i många avseenden fungerat. Men det har också under en längre tid blivit relativt sett färre svenskspråkiga jollar på det finländska samhällets tävlingsbanor. Och där det tidigare funnits så pass många att de stora båtarna omöjligt har kunnat glömma bort att de små finns har det under de senaste åren hänt något som gör att den hänsyn till och insikt om de villkor som är nödvändiga för att segla tillsammans minskat.

I den regeringsinterna kampen om social- och hälsovården mellan Centern, Samlingspartiet och Sannfinländarna hade ingen tid för jollar som inte var i regeringsklassen. Ute på banan fick regelboken stå tillbaka för egna intressen. Nyligen kom Helsingfors stad fram till ett namn, Oodi, på sitt nya centrumbibliotek som inte alls fungerade på svenska. Den första reaktionen från staden var irriterad och överslätande förvåning över kritiken. "Oho, det är ju helt kiva att ni svenskar också är på sjön, men nu kör vi bara vår start den här gången", ungefär.

Det som händer gör att det är nödvändigt att tänka och göra annorlunda. Skall vi som pratar och lever också på svenska synas och kommas ihåg också när det verkligen gäller för andra än oss själva måste svenskan bli en mera angelägen del av allas vardag.

Jolleseglingen har förstås inte svaret på de minoritetsspråksfrågor som nu behöver delvis nya svar. Men något kan vi lära oss. Som att segla in till samma brygga, samma omklädningsrum och samma prisutdelning efter avslutade seglingar. Och där prata svenska, och finska, engelska och andra språk, högt och samtidigt, med syskon, kompisar, coacher och föräldrar från alla båtklasser. Som att ha en fungerande och rättvis protestnämnd som rättvist och snabbt kan reda ut de värsta orättvisorna innan vi åker hem.

Som att segla i en annan båtklass med annan besättning nästa helg. Så att vi hålls tillsammans, och inte isär, och därför kan fortsätta komma ihåg och bry oss om varandra.

Fritjof Sahlström dekanus vid fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning