Ryssland och det farliga återfallet

Bild: Mostphotos

Det gamla talesättet om att en åsna lastad med guld klarar av att gå över höga murar, fungerar inte när det inte längre finns pengar att tillgå. Och i samma takt har ledningen kring Putin övergått till allt mera auktoritära metoder i Ryssland, skriver Europaparlamentariker Nils Torvalds.

Polisens och myndigheternas hårda ingrepp mot demonstranterna i Ryssland under veckoslutet var egentligen ingen överraskning. När vi lägger ihop bitarna från Rysslands utveckling under det senaste kvartsseklet finns det egentligen bara en slutsats: det är så här det måste gå. Betydligt svårare är det att förutsäga hur dramats upplösning sedan gestaltar sig. Men vi kan komma med några kvalificerade gissningar.

Upptakten finns egentligen längre bakåt i tiden. Efter ryska revolutionen var Ryssland en pariastat. Bland de första som erkände sovjetrepubliken fanns Finland, Polen, Italien och Tyskland 1923. Mönstret är uppenbart. Det är randstaterna och förlorarna efter världskriget. Förenta staterna erkände Sovjetunionen först 1933. Vändpunkten är naturligtvis andra världskrigets slut. Pariastaten blev den andra globala supermakten, vilket ytterligare underströks av den sovjetiska atombomben, den första blixten – pervaja molnija, i augusti 1949.

Ännu på 1950-talet fanns det många västerländska kremlologer, som var allvarligt oroade över att Sovjetunionen i enlighet med partiprogrammet skulle "komma upp och gå förbi", det vill säga att den ekonomiska utvecklingen räknad i miljoner ton stål och betong skulle avgöra utgången.

Den här perioden, kanske ytterligare förstärkt av idrottsliga framgångar, lade grunden till en sovjetisk identitet, som kanske kunde ges etiketten chauvinistisk socialistisk militarism.

Men vändpunkten kom. Kanske den psykologiska kom redan under OS i Lake Placid 1980. I ishockeyturneringens slutspel besegrade Förenta staternas studentlag Viktor Tichonovs stjärngarde med alla spelare från arméklubben TSKA. Det var en skräll, som kanske antydde att stål, betong och militär disciplin ändå inte avgjorde världens gång. Samma år lanserade nämligen Commodore en dator, som på många sätt blev porten till en alldeles annorlunda framtid: VIC-20.

Slutet för Sovjetunionen kommer tio år senare.

Att ställa om industri och identitet är inte lätt. Övergången till någonting som påminde om en marknadsekonomi var utomordentligt svår och blev inte lättare av att övergångens västerländska rådgivare hade nollkoll både på rysk företagsledning, på ryska vanor och på rysk kultur. Medborgarna fick sina privatiseringschecker värda 10 000 rubel. Den summan åt inflationen snabbt upp. Svindeln bland en befolkning, som inte hade en aning om marknadens funktioner, var fruktansvärd. Boris Jeltsin tog makten av Michail Gorbatjov och levde till en början på den popularitet han hade fått som kortvarig chef för partiapparaten i Moskva.

Jeltsins mest framgångsrika ploj var ett blixtbesök på en central och lite lyxig butik. – Var är köttet, var hans fråga och pekade på listan över det kött som butiken hade tilldelats. Men det fanns inget kött, det mesta såldes ut svart genom bakdörren.

Men plojer förändrar inte världen. De skapar en liten popularitetsvåg, som avtar med tidens gång. Förväntningarna på vad kapitalismen kunde erbjuda hade varit oerhörda. Att uppfylla dem var en omöjlighet. Inför presidentvalet 1996 hade Boris Jeltsin redan tänkt avstå från posten. Men kretsen kring honom blev orolig. De var övertygade om att kommunistpartiets ledare Gennadij Zjuganov skulle väljas om Jeltsin inte ställde upp.

Historierna kring valets finansiering och det sannolika valfusket är många. Anatolij Tjubais levererade en låda med pengar, vem som levererade det erforderliga antalet röster blev aldrig utrett. Men det intressanta i sammanhanget är Zjuganovs kampanj. Kampanjen gick inte under kommunistpartiets deviser. Valförbundet 1996 gick under namnet Rysslands folkpatriotiska förbund. Under den etiketten samlade man alla tänkbara schatteringar av storrysk/storsovjetisk ideologi.

När Vladimir Putin tog över vid nyåret 2000 föreföll det mesta ännu någorlunda civiliserat. Inom presidentadministrationen utvecklade man visserligen begreppen kring den styrda demokratin (eftersom den västerländska inte riktigt passade), men det fanns inte någon fungerande opposition. Jabloko-partiet med Grigorij Javlinskij i ledningen förblev ett lätt akademiskt liberalt parti utan inflytande utanför en ganska trång krets. Vladimir Zjirinovskijs liberaldemokratiska populistparti fungerade som maktens clown, helt i tradition med det ryska heliga dårskapet.

Under den första Putintiden garanterade det höga oljepriset att det mesta kunde skötas med pengarna som flöt in. Men överutbudet på olja och internationella överenskommelser om att minska på fossila bränslen har skapat nya förutsättningar kring den ryska statens maktfunktioner. Det gamla talesättet om att en åsna lastad med guld klarar av att gå över höga murar, fungerar inte när det inte längre finns pengar att tillgå. Och i samma takt har ledningen kring Putin övergått till allt mera auktoritära metoder. Den ideologiska apparaten från skolböcker uppåt har därmed också slagit vakt om det folkligt-patriotiska arvet.

För oss västerlänningar handlar den svåraste biten i det här postsovjetiska arvet om Josef Stalin. Hans förbrytelser mot mänskligheten från 1928 ända till slutet 1953 är välkända. De går över den stora terrorn och ett världskrig där den ryska arméledningen, och uttryckligen Stalin, redan under krigets första dagar offrade miljoner soldater, till de sista knyckarna av våld i kampanjen mot de judiska läkarna.

Stalin finns fortfarande som en jättelik dyster skugga i bakgrunden. Om man inte gör upp med honom kan man inte heller göra upp med det förflutna och – egentligen – inte heller ställa sig in på framtiden. Han och hans bödlar lever kvar i systemets minne. Vi fick ett förskräckligt bevis på det från polisstationen där Aleksej Navalnyj väntade på sin dom. På väggen fanns ett plakat, som uppenbarligen ingår i polisstationernas ideologiska upprustning: Genrih Jagodas tid som ledare för terrorn. Jagoda övervakade hur Vitahavskanalen byggdes och skötte de första skenrättegångarna. Sen blev också han avrättad efter att ha rapporterat om hur negativt omvärlden uppfattade skenrättegångarna.

Men, det finns ett annat – om möjligt – ännu mera cyniskt tecken. Den stora terrorn genomfördes under parollen folkets fiende – vrag naroda. Dagens kampanjer går under parollen utländska agenter – inostrannie agenty. Sedan 2012 har det i Ryssland funnits en lag som kräver att regimkritiska medborgarorganisationer ska registrera sig som organisationer som utför arbete som utländska agenter. År 2020 utvidgades lagstiftningen till att gälla enskilda personer, journalister och kritiska medborgare.

Vad är det mest kritiska eller det mest obehagliga med den här utvecklingen? Det finns nämligen bara två tänkbara utvecklingsvägar. Den ena har Sovjetunionen/Ryssland redan prövat ett antal gånger. Vi kunde ge den vägen ett lite finsktklingande namn: Mainilavägen. Aggressivitet utåt samlar landet. Vi såg det i samband med ockupationen av Krim eller den ryska insatsen i Syrien. Det gav Putin ett tillskott av understöd. Men spelbrädet ser lite annorlunda ut efter Joe Bidens seger i Förenta staternas presidentval.

Den andra vägen är att skapa övergångsregler. Ingen – allra minst Aleksej Navalnyj – är intresserad av den stora oredan – smutnoje vremja.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skall man beakta FN:s hållbarhetsmål när man väljer utbildning?

Mer läsning