Ryssarna i Baltikum

I jämförelse med Finland har de tre baltiska republikerna till största delen utan eget förvållande varit med om många tragedier och rätt få segrar. Det gäller inte bara förhållandet till ryskheten (det gamla och det nygamla Ryssland, Sovjetunionen) om vilket journalisten Kalle Kniivilä skrivit en utmärkt intervjubok efter resor i alla tre republiker.

Kalle Kniivilä: Neuvostomaan lapset, 294 s. Into 2016.

De tre länderna blev knappast föredömen på jämlikhet och demokrati under perioden efter första världskriget, när de frigjorde sig från främmande makter, framför allt den ryska. Också tyskarna var inblandade i denna process, tills det gamla Tyskland försvann i november 1918. Under hela denna epok, fram till och förbi vårt vinterkrig medan Finland utvecklade ett rätt väl fungerande folkstyre och en stegrad försvarsberedskap, blev Baltikum två gånger offer för Stalins politik, vilken småningom ledde till en stark invandring av ryssar och andra nationaliteter från det stora Sovjetriket. Däremellan kom ett antal tragiska mellanspel, den nazityska erövringen (med hundratusentals judiska offer), efter kriget deportation till Sibirien av tiotusentals förmenta fiender. Allt detta undgick Finland, i förening av tur och hjältemod.

Denna bakgrund gör det lättare att förstå den stora förvandlingen efter åren 1989–1991 och Sovjetunionens sammanbrott. Det är denna process som Kniivilä redogör för, med början i gränsstaden Narva, vars öden under de senaste 25 åren belyser märkvärdigheterna.

En av dem är att både Estland och Lettland ställde hårda villkor för möjligheten att förvärva estniskt respektive lettiskt medborgarskap, medan Litauen fört en öppnare, motsatt politik. Som följd av detta har överraskande många förvärvat ryska pass (vilket de haft rätt till) eller förblivit passlösa. Till paradoxerna hör att den officiella politiken i de tre länderna velat förinta yttre spår av ryskheten, till exempel i gatuskyltningen. I Narva, där nästen hela befolkningen är ryskspråkig, avskaffade man den ryska skyltningen och ersatte den med enbart estnisk. Detta påminner om 1920- och 1930-talens finskhetskampanjer i Finland, där man förmodades leva "maassa maan tavalla" (på landets vis) på finska, eller "maasta pois", alltså försvinna.

Det råkade sig så att jag under min sejour i Europaparlamentet fick i uppdrag att skriva rapporten om Estlands ansökan om medlemskap i unionen. EU-kommissionen hade av någon anledning velat förbigå de två andra baltiska staterna. I Estland gillade man inte mina åsikter om den ryska minoriteten, som enligt min mening blivit förbisedd och dåligt behandlad. Det finns rester av denna attityd i de två baltstater där den ryska minoriteten är stor. Nationalitetskänslan kopplas till språket.

Konsekvensen av olika geopolitiska vägvalen har blivit inte enbart att de tre länderna blivit medlemmar av unionen (även monetärt) men också anslutit sig till Nato, i förmodan att detta skyddsnät skall minimera risken av rysk aggression. Den ryska ockupationen av Krim har lett till ökad beredskap.

Det baltiska vägvalet har inte alltid mött förståelse i Finland.

Kniivilä reser sicksack från Narva i Estland till Vilnius i Litauen och ger en motsägelsefull bild av ryskspråkiga som slits mellan en rysk nationalkänsla och vetskap om att de trots allt kan finna sig bättre tillrätta i den egendomliga språkliga blandvärld som de lever i. Någon femte kolonn utgör de inte, trots vissa konflikter av symbolisk betydelse.

Folkmängden i de tre länderna sjunker något, många beger sig utomlands för att studera eller arbeta. Det ekonomiska beroendet av en närliggande västlig omvärld är stort. Men Baltikums frihet och överlevnad berör också oss.

Jörn Donner

Skribenten är författare, tidigare riksdagsledamot och medlem av Europaparlamentet och

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00