Ryska rariteter och magisk Mahler på HSO:s festspelskonsert

Innovativt. Susanna Mälkkis konsertprogram var fyllt av läckerheter.Bild: Chris Lee

Ett borttappat verk av Stravinsky och raderade operascener av Sjostakovitj förgyllde HSO:s konsert på festspelen.

KLASSISKT

Helsingfors festspel

Helsingfors stadsorkester på Musikhuset 18.8. Dirigent: Susanna Mälkki. Solister: Gerhild Romberger, alt, Burkhard Fritz, tenor. Sjostakovitj, Stravinsky, Mahler.

Susanna Mälkki och Festspelsledningen hade sammanställt ett glädjande innovativt program för fredagens HSO-konsert och den begeistrade publiken bjöds på godbitar som en Finlandspremiär av Sjostakovitj och ett länge borttappat tidigt verk av Stravinsky.

De aldrig nyttjade interludierna ur den satiriska 20-talsoperan Näsan uruppfördes så sent som för två månader sedan i Tyskland och var just så hejdlöst seriös- och populärmusikparodierande som man kunde vänta sig av det drygt 20-åriga rabulistiska geniet. Ett av interludierna, Framför katedralen i Kazan, hördes rentav i två versioner och i instrumentariet återfanns såväl balalajka som den besläktade domran.

Stravinskys till sin avhållne mentor och lärare Rimskij-Korsakovs minne 1908 skrivna, tolv minuter långa orkesterelegi Begravningssång var eventuellt ändå den intressantare rariteten och här visade Stravinsky med eftertryck vilken osedvanlig begåvning han var. Avtryck från Rimskij-Korsakov återfanns föga överraskande, men mer spännande var de tydliga influenserna från den sene Liszt samt, självfallet, sporadiska glimtar av vad som komma skulle.

Gripande altparti

Som behövlig motvikt hade Mälkki valt ett för henne kärt verk, Mahlers enligt många bästa symfoni Das Lied von der Erde, som den lika neurotiske som vidskeplige tonsättaren och favoritgästen på Freuds terapisoffa dock valde att benämna sångcykel.

Och det är det vidunderligt sköna stycket förvisso också i högsta grad. Den antika – och nog så aktuella – kinesiska poesin inspirerade Mahler till en av hans mest personliga skapelser och vi möter här ånyo stämningar från hans ungdoms älskade Wunderhornvärld som, om än med en ställvis pentatonisk färgning, genomsyrar åtskilligt av detta magiska verk. Allt givetvis sett ur den mogne, och kanske aningen cyniske, mästarens erfarenhetsperspektiv.

Den durkdrivne operadirigenten Mahler har dock inte gjort livet lätt för tenoren som framför allt i den första satsen, Das Trinklied vom Jammer der Erde, hamnar att utkämpa en ojämn kamp mot den stundtals vildsint härjande orkestern och som i Musikhusets rätt hopplösa sångakustik visade sig vara en hårdare nöt än vad meriterade tysken Burkhard Fritz förmådde knäcka.

Egentligen krävs här en fullfjädrad dramatisk röst och det besitter Fritz, en tilltalande märgfullhet till trots, ändå inte. Gerhild Romberger var lyckosammare i sitt mer tacksamt skrivna altparti och även om höjdtonerna inte klingade med samma pondus som de lägre var hennes tolkning av den halvtimmen långa slutsången, Der Abschied, genuint gripande. Så var även Mälkkis syn på stycket överlag och visst är detta musik som passar HSO-musikerna som hand i handske.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00