Rymdepos för en ny global generation

På onsdag har den åttonde Stjärnornas krig-filmen The Last Jedi premiär, ett populärkulturellt epos om kampen mellan det goda och det onda som för tankarna till både Silicon Valley och Knausgård.

ÄVENTYR

Star Wars: The Last Jedi. Regi & manus: Rian Johnson. I rollerna: Carrie Fisher, Mark Hamill, Adam Driver, Daisy Ridley, John Boyega, Laura Dern, Oscar Isaac, Benicio Del Toro m.fl. Premiär: 13.12.

Hur länge kan en äventyrshistoria fortsätta? Stjärnornas krig pågår uppenbarligen för evigt i en galax långt härifrån och efter att ha sett den nyaste episoden känns det rätt bra. Den tredje nyandningen – den tredje trilogin om jedi-riddarna som slåss mot den nästan allt omfattande ondskan – inleddes med The Force Awakens år 2015 och följs nu av The Last Jedi, den åttonde filmen.

En ny generation är i huvudrollen, även om de ursprungliga hjältarna Luke Skywalker, Han Solo och Leia sympatiskt nog har stora roller fortfarande – deras åldrade ansikten visar tidens gång, som bara film kan göra. Också annars är filmerna visuellt, teknologiskt och lyckligtvis även berättartekniskt vida överlägsna det rörande taffliga ursprunget. Men så har stora resurser satsats – filmen förväntas tjäna in 200 miljoner dollar under sitt första veckoslut bara i USA.

Uppdaterade hjältar

Åtta filmer och minst tre generationer filmtittare som vuxit upp med dem borde vara ett nästan omöjligt betungande ansvar. En hel världs förväntningar och barnsliga återseendets glädje vilar på Rian Johnsons axlar. Han klarar det galant, tar oblygt till sig vad han behöver till exempel från Hungerspelen ("Vi är gnistan som kommer att tända elden som återupprättar Republiken", sägs minst fem gånger) och balanserar väl mellan nostalgi för det förflutna, långa actionsekvenser och humor.

Ganska långt har han kommit redan i rollbesättningen: hjältarna är uppdaterade för en global värld. Fortfarande görs filmerna i första hand för sjuåriga pojkar men inte längre endast för dem. Här finns kvinnor på de högsta posterna: prinsessan Leia (Carrie Fisher i sin sista roll, vackrare och med mer makt än någonsin), den sista jedin Rey (en karismatisk Daisy Ridley) och amiralen Holdo (Laura Dern). På rebellsidan finns hjältar i alla kulörer som den svarta, trogna Finn (John Boyega) och den nya bekantskapen Rose (Kelly Marie Tran), en entusiastisk ingenjör av asiatiskt ursprung som får uttala ett av filmens credon ("Vi kommer inte att vinna genom att skada det vi hatar, utan genom att rädda det vi älskar"). Här finns hybrider mellan djur och människor, sjöodjur, lustigt detaljerade sjökor som kan mjölkas, fiskar som går på land och de söta små Porgsarna som uppenbarligen är på väg rakt till hyllan i Disneybutiken.

Surar i ett hörn

Berättelsen inleds med att motståndsrörelsen, ledd av Leia, är hittad och måste evakueras. Den verkställande skurken Snoke (Andy Serkis, som vanligt nästan utplånad i ansiktet) leder sin gråa brigad med starka andra världskrigsvibbar – nästan alla är män, vita och talar med europeisk accent eller så är de maskiner. De attackeras av den tjusiga flygarrebellen Poe (Oscar Isaac), tillsammans med sin kära robot BB8, vilket kräver samma skickligheter som i ett konsolspel: snabba reflexer, sorglöshet och tanklöshet. Men under filmens gång framgår det att även mycket annat behövs av en ledare.

Rey har fått som uppgift att hämta den motvillige Luke Skywalker, som surar i galaxens mest hemliga hörn. Han beter sig som mäktiga män som misslyckas: tjurar innesluten i den stora, manliga tystnaden. Till slut går han med på att ge Rey några lektioner, för hon vill förstås att någon ska visa henne hennes plats i universum men han vägrar istadigt medge sina misslyckanden. Behöver galaxen en legend, ett slags släktdynasti att följa eller inte? Det torde klarna i nästa film.

Rörande längtan

Reys motståndare Kylo Ren (Adam Driver, vars sårbarhet är just vad rollen behöver) hör till de mest intressanta, motsägelsefulla karaktärerna. Han vill förinta det förflutna och säger till Rey: "Döda det om du måste. Det är enda sättet att bli den du är menad att vara."

Mellan människorna löper telepatisk kontakt och en rörande längtan efter beröring ute i den kalla, teknologiska rymden.

Filmen har starka influenser från Silicon Valley och Kalifornien, allt från att misslyckanden är den bästa läraren, till långa yogasessioner med levitation och att en fiende får höra: "Du är en bugg i systemet". Döden skildras som ett plagg som faller av (jag associerade till Knausgårds första Min kamp).

Men trots eller tack vare dessa vaga new age-vibbar är Stjärnornas krig våra dagars popkulturella epos om kampen mellan gott och ont. Men finns det barn som identifierar sig med ondskan som Snoke, Darth Vader och hans barnbarn Kylo Ren? Det skulle vara intressant att veta i våra politiskt konfliktfyllda tider.

Sara Ehnholm Hielm filmkritiker