Rusk sätter ribban ruskigt högt

Oktetten. Liza Fershtman, Yuri Zhislin, Lilli Maijala, Jan-Erik Gustafsson, Niek de Groot, Hervé Joulain, Bram van Sambeek och Christoffer Sundqvist framförde Jörg Widmanns oktett för första gången i Finland i lördags.Bild: David Viklund

Framförandena var på tacksamt hög nivå under årets upplaga av Rusk i Jakobstad.

KAMMARMUSIK

Rusk-festivalen

Konserter i Schaumansalen i Jakobstad 25 & 26.11. Medv. Liza Fershtman, Yuri Zhislin, violin, Lilli Maijala, altviolin, Tomas Djupsjöbacka, Jan-Erik Gustafsson, cello, Niek de Groot, kontrabas, Christoffer Sundqvist, klarinett, Hervé Joulain, valthorn, Bram van Sambeek, fagott, Bart van de Roer, piano, Angelika Klas, sopran, Emil Holmström, harmonium. Beethoven, Widmann, Bruckner, Fagerlund, Messiaen.

Christoffer Sundqvist, Sebastian Fagerlund, Tomas Djupsjöbacka, Emil Holmström, Jan-Erik Gustafsson... Med så många av Svenskfinlands främsta musiker på ett och samma ställe kunde man lätt tro att Rusk-festivalen har blivit ännu en arena för inbördes beundran i ankdammen.

Men nix. Det goda med Rusk är att konstnärliga ledarna Sundqvist och Fagerlund inte enbart omgett sig med beundrare, utan uttryckligen satsat på att bjuda in musiker av samma kaliber från ställen utanför de egna kretsarna, personer som – genom att alltid ge sitt bästa – kan utmana värdarna och säkerställa att den konstnärliga ribban sätts tillräckligt högt.

Eller är jag för optimistisk? Knappast. Flera av de internationella musikerna är sedan tidigare bekanta för den finländska kammarmusikpubliken i egenskap av stamgäster i Kuhmo – valthornisten Hervé Joulain, kontrabasisten Niek de Groot, pianisten Bart van de Roer – men den stora skillnaden jämfört med arbetslägret i Kuhmo är, förutom det mindre formatet, att man i Jeppis verkar ha mera övningstid och att slutresultatet därför – åtminstone på de konserter som jag hörde i år – har en bättre finish.

Då tänker jag inte minst på framförandet av Messiaens Kvartett för tidens ände på fredagskvällen. Messiaen skrev kvartetten för de instrument som han hade till hands i det tyska fånglägret 1940 och något av det mest geniala är hur sparsamt han använder violinen, cellon, klarinetten och pianot och hur starkt han litar på de enskilda instrumentens uttryckskraft när vissa instrument helt ställs åt sidan i vissa satser. I sin solosats spelade Christoffer Sundqvist klarinettstämman med ytterst känsliga nyanser och hela det dynamiska registret i användning. Lika fin var Tomas Djupsjöbackas elegiska cellostämma, medan kronan på verket var finalen med violinisten Liza Ferschtman och pianisten Bart van de Roers andäktiga duo. Framförandet präglades av sjungande kvaliteter i samtliga stämmor.

Samverkande krafter

Ett utmärkande drag för Ruskfestivalen är den starka integrationen med ortens övriga aktörer. Konststuderande vid Yrkeshögskolan Novia bidrog till Messiaenupplevelsen med en stark videovisualisering, som till många delar var lyckad, även om musikupplevelsen naturligtvis hade hållit utan den. Det mest effektfulla var det fysiska metallstängslet som konkret förde tankarna till fånglägret.

I Sebastian Fagerlunds tonsättning av Bo Carpelans Staden reagerar man på hur återhållsam Fagerlund låter. Den rytmiska explosiviteten som utmärker hans orkesterverk hörs inte här och i stället reagerar man på de lyriska kvaliteterna och utforskande harmonierna som sopranen Angelika Klas och pianinisten van de Roer förtjänstfullt tar fram.

Årets tema var "Kristallklart" och den mest kristallklara tolkningen hördes troligtvis av Ferschtman och van de Roer i framförandet av Beethovens Vårsonat på lördagskvällen.

Jörg Widmann (f. 1973) hyllas som en av den nutida musikens stora namn, men han är inte enbart behaglig. Neoromantiken som tränger igenom i hans oktett (för samma besättning som Schuberts dito) kan till och med kännas lika provokativ eller plagierande irriterande som Stravinskys neoklassicism. Widmanns oktett utvecklas ändå i en fruktbar riktning och mot slutet visar han upp en raffinerad användning av nya speltekniker, som aldrig känns som självändamål utan snarare frammanar musikaliska insikter.

För varje år som Sundqvist och Fagerlund klarat sig med hedern i behåll höjs ribban och frågan infinner sig vilka gäster och vilka verk man vill sätta på programmet härnäst. Halvt knasigt var det förstås att i år med nio musiker göra Hanns Eislers, Erwin Steins och Karl Rankls kammarmusikversion av Anton Bruckners sjunde symfoni, men å andra sidan gavs Jeppispubliken nu chansen att höra en tonsättare som så gott som aldrig annars spelas på orten.

Nästa år siktar festivalen redan in sig på två jubileer: Rusks femårsjubileum och Finlands 100-årsdito, lagom nära självständighetsdagen dessutom.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00