Rum att andas i

Marjatta Holmas abstrakta betraktelser handlar om seendets och målandets idé.

Marjatta Holma, Galleri Sculptor, till 5.2.

I en tid fylld av oro och spektakel är det inte alltid lätt att finna andrum. Så blir dock fallet i Marjatta Holmas (f. 1976) utställning där målningarna bildar en rumslig helhet med rymd och eftertanke. Hennes abstrakta betraktelser har inte något motiv utan tycks i stället handla om seendets och målandets idé.

Med sitt avskalade väsen påminner målningarna om minimalismens skärpa men känslan av närvaro för dem närmare det diskret expressiva. De monokroma ytorna befinner sig fjärran från minimalismens kyliga rationalism och fylls av en återhållsam dramatik som fokuseras på färgens och ljusets skiftningar.

De geometriskt strama ytorna har bestrukits med organiskt färgstoff och följer en jordnära färgskala i olika bruna nyanser. Spår efter penseldragen möts i färgfält där det intuitiva kommer till uttryck i färgskiktens varierande täthet. Ibland har färgen fått rinna och färdas fritt för att sedan förenas med de mer enhetliga partierna eller döljas som vaga spår under dem. De sparsamma måleriska detaljerna framträder sporadiskt men med eftertryck.

Utgångspunkten för hela installationen tycks vara ett samspel med rummets arkitektoniska karaktär. Med det svarta golvet som en fundamental kontrast definieras rummets karaktär på nytt av de starkt meditativa målningarna i mänskliga proportioner. Målningarna har installerats på låg höjd för att ytterligare accentuera deras samhörighet med det fysiska rummet.

Även dess stringens framhävs till följd av den omsorgsfulla planeringen. Två näst intill svarta kvadratiska dukar blir som en gåtfull öppning mot en annan verklighet där de höjer sig direkt ur det mörka golvet.

Holma har tagit i anspråk även rummets hörndynamik. Utställningens pärla finns inne i det lilla rummet i form av en målning som i två delar följer hörnets vinkling. Temperans glödande ljushet på bomullsduken ger upphov till en intensitet omöjlig att beskriva i ord. Den skall upplevas.

Målningen tycks pulsera av en odefinierad närvaro, också till följd av att den ena kanten bryter av det ljust bruna i en nyans som påminner om järnrött. Ett stråk av samma färg längst in där dukarna möts understryker känslan av det sårbara mitt i det oförklarligt sköna.

Leena Kuumola

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33