Royal Finland?

Sauli Niinistö fortsätter som republikens president med monarkistiska nyanser.

Kronan avsedd för Finlands kung kan nu beskådas i Tammerfors. Den kommer att dra besökare till museet Milavida, där utställningen "Finlands kung" öppnades på fredagen. Kronkopian är formgiven av guldsmeden Tuomas Hyrsky, och baserar sig på Eric O.W. Ehrströms modell från 1918.

Utställningen blir säkert en framgång – demokratins tecken har inte samma marknadskraft som monarkins symboler. Monarkin som mentalitet sitter djupt i det finländska samhället: 600 år av kungamakt och 100 år av kejsarmakt har satt sina spår. De flesta av våra gamla nationella institutioner har ett kungligt, ett kejserligt och ett republikanskt tidsskikt. Helsingfors universitet grundades som Kungliga Akademien i Åbo. När universitetet flyttades till Helsingfors 1828 ändrades namnet till Kejserliga Alexanders Universitetet i Finland.

Kungliga vindar blåste i vårens presidentval. Sauli Niinistö fortsätter som republikens president med monarkistiska nyanser. Familjens nyfödde "lille prins" har förorsakat en nästan rojalistisk iver. Ingenting att undra på: monarkin har en lång historia i vårt land. För hundra år sedan valdes en tysk prins till vår kung. Därefter erhöll riksföreståndaren omfattande befogenheter och till slut fick presidenten nästan monarkistiska drag i regeringsformen 1919, undertecknad av C.G. Mannerheim.

Enligt grundlagen 1919 hade folket makten, men republikens president fick omfattande befogenheter. Sedermera, efter det direkta presidentvalet (1994) har förhållandet med "folket" varit garantin för statschefens särskilda anseende. Presidenten skall representera ett starkt och mytiskt ledarskap. Republikens politiska ledare nummer 1 är en statlig symbol och landets viktigaste visitkort.

Presidentens smala inrikespolitiska rörelserum kompenseras i dag av att han kan spela med vissa moraliska egenskaper som värdeledare. Eftersom presidenten är nationens elitfigur är den politiska trovärdigheten beroende av handling och personlighet. I praktiken är ledaregenskaperna hämtade direkt ur den europeiska överklassens dugligheter och "förnäma" egenskaper. Vi, folket, värdesätter de klassiska dygderna såsom förstånd och rättvisa, måttfullhet och uthållighet.

Härkomst eller social börd har varit av sekundär betydelse. Socialt har den finska presidenten varit en klassresenär. Utpräglad överklasshärkomst hade endast (militären) Mannerheim och (juristen) Pehr Evind Svinhufvud. Kaarlo Ståhlberg och Lauri Relander kom från en präst- eller tjänstemannafamilj, Kyösti Kallio hade bonderötter och Risto Ryti var son till en storgodsägare. J.K. Paasikivi och Urho Kekkonen förlorade sina fäder som rätt unga. Paasikivis pappa jobbade som köpman och Kekkonens far var dräng och arbetare. Mauno Koivisto var son till en snickare i Åbo och Martti Ahtisaaris far var underofficer. Tarja Halonens arbetarklassbakgrund i Helsingfors är rätt känd medan Niinistös far hörde till tjänstemannaklassen.

Varje president har instinktivt kunnat identifiera de sociala och kulturella förväntningarna och använda dem som en del av presidentmystiken. Skalan omfattar folklighet, bondekultur, arbetaridentitet samt rollen som utbildad tjänsteman eller demokratiskt statsöverhuvud. Oberoende av härkomst har samtliga presidenter talat varmt för utbildningen som en nyckel till den sociala mobiliseringen. Här finns underlaget för den republikanska hjältesagan.

Royal Finland – en vacker dröm, kanske? I kungariket Finland skulle klassgränserna vara ännu tydligare och aristokratin mera närvarande som monarkins och hovets första klass. Knappast en framtid för ett självständigt, modernt och demokratiskt land. Men låt oss skåla för Finland, presidentparet och babyn, ändå.

Laura Kolbe professor i europeisk historia vid Helsingfors universitet och stadsfullmäktigeledamot (C)

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning