Rött och vitt – och glömskan

Inbördeskriget plöjde djupa sår i det finska samhället. Men under hundra år hinner många berättelser förtvina. Ibland återstår endast ett gulnat fotografi.

Jag sitter hos min mor på demenshemmet och bläddrar i gamla fotoalbum. Och hajar till – en man klädd i militärkläder med ett gevär vid sin sida. Fotot är gulnat och gammalt och ser ut som det vore taget i en ateljé. När jag vänder och tittar på fotots baksida hajar jag till ännu en gång. Där finns min morfars namn och ordet punasotilas invid – skrivet med en blyertspenna. Morfar är så ung att jag inte känner igen honom. En viktig man i mitt liv under en alltför kort tid.

Mormor nämnde visst inbördeskriget nån gång och min mor berättade att någon av mormors (eller var det min morfars) bröder dog under kriget. Mormor talade om vapaussota. Hon pratade inte gärna om det och vi barn förstod inte att fråga.

Glömskan, den sorglösa.

Så i dag år 2018 bläddrar jag genom massvis med bilder från inbördeskriget. Resultatet finns i samband med det bildspel som publiceras i dag. Bland det jag hittar via webbplatsen finna.fi finns många bilder av enskilda rödgardister fotograferade intill sitt gevär. Stolta.

Lika stolta ser de vita ut bredvid sina gevär.

Var de stolta, var de övertygade, var de frivilliga? Inga foton berättar historierna bakom.

Min mors, min mormors och min morfars rötter finns i det finska Arbetarfinland. Där man inte ens hade hört om Kämp och där fina fester eller fina middagar sällan var dem förunnat. Det var ett enkelt, slitsamt liv de levde. Där man knappt hade hört om finlandssvenskheten.

Min fars, min farmors och min farfars rötter finns i det svenska Jordbrukarfinland. Här finns vad jag vet inga heroiska insatser för de vita i stridigheterna men var sympatierna låg var utom allt tvivel. Farfar fällde träd i amerikanska Oregon medan farmor tog hand om jordbruket, gården och barnen. Men den mark de trampade var vit. Och förmodligen också här: enkelt, slitsamt. På svenska.

När mors och fars vägar korsades hade det gått fyrtio år sedan inbördeskriget i Finland. En finsk ambitiös dam från staden med rötter i det röda mötte en finlandssvensk jordbrukarson med rötter i det vita.

Det finns många skämt om svärmödrar – men dessa unga tu måtte ha haft ett litet helvete. Min farmor accepterade aldrig sin svärdotter – ung, modern och pratade finska. Min mormor accepterade aldrig sin svärson – med andra värderingar och som knappt kunde ett ord finska.

Och hur gick det? Jo, de levde – om inte överlyckliga, så lyckliga – under sina gemensamma år.

De pratade aldrig om inbördeskrig, om rött och vitt eller om olika kulturer. De byggde nytt. De såg framåt, inte bakåt.

Glömskan, den medvetna.

I dag är det för sent att fråga. Mor har inga minnen kvar. Mormor har gått bort för länge sedan. Först nu förstår jag hur viktigt det hade varit att fråga. Att i dag, när det gått hundra år, ha kunnat relatera till dem som gick före mig, vad de tänkte, vad som drev dem, varifrån hatet kom.

Det som finns är gulnade foton medan berättelserna tynar bort.

Glömskan, den obönhörliga.

Marita Granroth Featurechef

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00