Rött grepp om borgerliga Norden

Arbeiderpartiets ledare Jonas Gahr Støre jublar tillsammans med partikamrater under valkvällen i Norge. Bild: Javad Parsa - AFP/Lehtikuva

Det blir systemskifte i Norge. Efter åtta år med en konservativ regering och Höyre vid rodret blir det nu rödgrönt. När Arbeiderpartiet tar över statsministerskapet leds regeringarna i hela Norden av vänsterpartier.

Socialdemokratiska Arbeiderpartiets (Ap) ledare Jonas Gahr Støre fick det valresultat han drömde om i stortingsvalet i Norge. Ap kan bilda en majoritetsregering tillsammans med Socialistisk Venstre (SV) och Senterpartiet (Sp).

Men Ap backade faktiskt jämfört med valet för fyra år sedan, medan Senterpartiet blev valets största segrare. Trots det måste valresultatet ses som en vänstersväng i Norge då Socialistisk Venstre gick framåt och djupröda Rødt för första gången klarade röstspärren på fyra procent.

Norrmännen röstade för förändring efter åtta års högerstyre. Höyre förlorade stort, invandringskritiska Fremskrittspartiet fick bokföra en klar valförlust och Kristelig folkeparti fick bara tre mandat.

Ett rättvisare samhälle med mer omtanke för de svaga och en kamp mot klimatförändringen styrde de norska väljarna i en rödgrön riktning.

I och med att Støre blir ny statsminister uppstår en mycket ovanlig situation i de nordiska länderna – hela Norden är under rött regeringsstyre. Det finns inte en parlamentarisk vänstermajoritet i något land, men alla statsministrar kommer från vänsterpartier – fyra socialdemokrater och en grön vänster på Island.

Finland, Sverige, Norge och Danmark leddes samtidigt av socialdemokratiska statsministrar senast under ett och ett halvt års tid 1995–97. Då var de socialdemokratiska partierna i alla länder betydligt större än vad de är i dag. Socialdemokraterna har backat rejält under 2000-talet. En sådan situation som nu uppstår verkade redan osannolik eftersom det numera inte alls är givet att sossarna ens sitter i regeringen i de nordiska länderna, än mindre innehar statsministerposten.

För att hitta en tidpunkt då även Island skulle ha haft vänsterstyre samtidigt som de övriga nordiska länderna får vi gå tillbaka ända till årsskiftet 1958–59 då det var ett faktum i 22 dagar.

Vänstern styrde hela Norden också från sensommaren år 1947 till slutet av juli följande år. Därvid stannar de perioder då vänstern tidigare haft full hand i de fem nordiska regeringskanslierna.

Arbeiderpartiets seger i norska valet är inte ett tecken på en socialdemokratisk stor framgång. De facto gick partiet tillbaka jämfört med föregående val och väljarstödet är med undantag för valet 2001 det lägsta på nästan hundra år.

Samtidigt noteras också socialdemokraterna i Sverige för historiskt låga opinionssiffror och i Finland har regeringsansvaret igen pressat ner SDP:s siffror under 20 procent.

De socialdemokratiska partierna har förändrats i olika riktningar sedan 1990-talet, då det senast begav sig. De har inte längre den dominerande ställning de en gång i tiden hade åtminstone i Sverige, Norge och Danmark då väljarstöd på 35-40 procent var normalt läge. Utöver förändringarna i samhället har också partiernas storlek bidragit till förändringarna inom partierna.

Det är inte den gamla stabila socialdemokratiska hegemonin som nu har återvänt till Norden. Det kan faktiskt hända att Støre knappt hinner sätta sig vid arbetsbordet i regeringskansliet i Oslo innan den S-ledda regeringen i Sverige faller. I Sverige ska både en budget och en ny statsminister få grönt ljus från riksdagen i höst för att det socialdemokratiska styret ska kunna fortsätta.

Fyra nordiska socialdemokratiska statsministrar är inte ett tecken på en ny glansperiod för socialdemokratin och kan om den utveckling vi sett de senaste decennierna fortsätter till och med bli den sista gången socialdemokratiskt regeringsansvar sammanfaller.

Förr kunde socialdemokraterna framför allt i Sverige, men även i Danmark och Norge styra relativt suveränt utan större behov av eftergifter till mindre koalitionspartner. I dag är det fråga om att samregera med andra partier vilket fortfarande på sina håll kan kännas lite ovant.

De socialdemokratiska partierna har genom åren utvecklats i olika riktningar. Men kanske det ändå kan finnas orsak att hoppas på ett tätare och bättre nordiskt samarbete nu om och när det blir fyra systerpartier som styr i de fyra stora nordiska länderna? De skador och brister i nordiskt samarbete som pandemin orsakade och uppdagade behöver åtgärdas. Det kunde bli ett gemensamt projekt för fyra socialdemokratiska statsministrar.

Tommy Westerlund Ledarskribent

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Finland behöver Östersjön – vi kan och ska ännu rädda den

Mer läsning