Rötmånadens sensationer intresserar inte de finländska medierna

Bild: Ildonen

Niinistö har förstått att Finland kan ingå i en dialog med Ryssland bara som ett västligt land, som en lojal EU-medlem som står bakom EU:s sanktioner.

Populismen råkade ut för ett stort bakslag, men visade också sin styrka denna sommar. Sannfinländarna splittrades och får nu främst syssla med en inbördes kris. Å andra sidan rasar mediernas populism sedan en lång tid. Ett tecken på detta är den oändliga och helt ointressanta uppföljningen av vändningarna inom den populistiska rörelsen.

Sedan 10–15 år tillbaka har medierna fört sin kampanj mot det parlamentariska systemet genom att regelbundet attackera politikerna, som om de vore skurkar. Det kan handla om riksdagens hushållning eller ledamöternas förmåner. Å andra sidan har ledande medier agiterat för att upphöja någon till Den Store Ledaren som ordnar allt.

Denna auktoritaristiska tendens var tydlig i det uttalande som Björn Wahlroos gjorde för drygt ett par veckor sedan. Eftersom politikerna inte, enligt Wahlroos, kan fatta beslut borde Finland gå den presidentiella vägen. På svenska skulle detta betyda den östeuropeiska vägen. Vi kunde ansluta oss till den växande autoritära rörelsen, med Donald Trump i spetsen.

Wahlroos och andra borgerliga kritiker medger inte vad som ligger bakom eländet. Borgarna har lett landet sedan 2003. Den ena borgerliga statsministern efter den andra har lämnat sitt jobb i förtid. Matti Vanhanens andra regering förorsakade det största ekonomisk-politiska misslyckandet på 2000-talet, med hjälp av radikaliserade arbetsgivare.

Det vore sjukt att önska ett misslyckande för den nuvarande borgerliga regeringen. Finland har inte råd med en avtalsrond som skulle gå åt skogen. Men det behövs mer ödmjukhet från regeringens sida, särskilt när det gäller social- och hälsovårdsreformen i stället för att forcera den utan hänsyn till kritik.

Presidentvalet närmar sig, ett viktigt val. Samtidigt bör vi sköta och försvara parlamentarismen. Den konstitutionella balansen som nu existerar mellan statsinstitutionerna skall inte rubbas. Det var min poäng i presidentvalet 2012.

Presidenten leder utrikespolitiken, det måste vara klart. Naturligtvis i samarbete med regeringen. Statsministern leder EU-politiken, det borde vara lika klart. Annars förlorar Finland inflytande.

Det är dags, efter sex år, att konstatera, att Sauli Niinistö har skött utrikespolitiken bra. Jag undrar hur dåligt informerade lämmeljournalisterna, även presidentkandidaterna, är om den framgång som mötet mellan president Niinistö och president Vladimir Putin i Nyslott var för Finland.

Journalistskaran i Nyslott var enbart intresserad av relationerna mellan Ryssland och USA. Vad Putin hade att säga om det kunde han ha sagt var som helst. Det som var viktigt för Finland för mötets resultat intresserade inte medierna. "Inga överraskningar", var presidentkandidaternas reaktion.

Det som Niinistö kunde rapportera om Nyslottsamtalets resultat var en jättesuccé. Den nordliga dimensionens miljösamarbete – senast avfallsvattenreningsverket i Kaliningrad – hyllades. Klar framgång nåddes om anläggningen för miljöfarligt avfall Krasnyj Bor utanför S:t Petersburg. Men överenskommelsen om samarbete i bekämpningen av svartkolsutsläpp i det arktiska området var ett genombrott av global betydelse, en riktig sensation.

Niinistö har sedan länge varit inne på problemet svart kol (sot), som USA:s utrikesminister John Kerry tyckte är det största miljöhotet i det arktiska området. Men ingenting har gjorts för att rejält minska sotutsläppen. Niinistö och Putin kom överens att Niinistö kan göra ett konkret förslag "som man inte kan tacka nej till". Med ett pilotprojekt skulle man kunna minska sotutsläpp från värmekraftverk och fackling av naturgas vid oljekällor i Ryssland.

Man snackar mycket om miljön, men då man åstadkommer någonting viktigt försummas den helt. Arktiska rådets ordförandeskap behöver ambitiösa mål och resultat. Niinistö har skickligt utnyttjat det lilla rörelserum Finland har i det nuvarande internationella läget. Det vore meningslöst att försöka lösa alla världens problem i sådana samtal mellan presidenterna.

Niinistö har också förstått att Finland kan ingå i en dialog med Ryssland bara som ett västligt land, som en lojal EU-medlem som står bakom EU:s sanktioner. Vore Finland en svag länk, som de som vandrar i "en gråzon" som de tror existerar vill, skulle Finland helt förlora sin trovärdighet i sitt försök att upprätthålla en dialog med Ryssland och främja samarbete i frågor som miljön där man har ett gemensamt intresse.

Paavo Lipponen Helsingfors

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00