Röstningen borde ha betydelse

De som är oroade över väljarnas passivitet ägnar sig gärna åt att föreslå konstgjorda knep för att öka valdeltagandet.

Vallagsexperten Lauri Tarasti föreslår att man i grundlagen inför en skyldighet att rösta (Kanava 8/2018). Det är ingen nyhet. Tarasti föreslog detsamma vid Centerns partikryssning för drygt nio år sedan. Dessutom ingår förslaget i ett kommittébetänkande från 2005, vilket också nämns i Kanava-artikeln. Tarasti fungerade själv som sakkunnig för kommittén.

Jag tror inte att ett sådant grundlagsstadgande skulle ha så stor betydelse. Enligt Tarastis förslag skulle det inte medföra några sanktioner att man låter bli att rösta. Det skulle närmast vara en moralisk skyldighet.

Tarasti argumenterar för förslaget genom att hänvisa till en undersökning av dr Sami Borg om kommunalvalet 2017, enligt vilken 33 procent av dem som röstade instämde i påståendet att man bör rösta för att påverka ärendena i kommunen. 75 procent av de röstande höll med om att det är en medborgerlig plikt att rösta. Eftersom pliktkänslan är mycket starkare än tron på påverkningsmöjligheterna borde röstningsskyldigheten införas i grundlagen, är Tarastis slutsats.

Det är en märklig slutsats. Om en stor del av väljarna röstar därför att det är en medborgerlig plikt så varför skulle det behövas ytterligare en påminnelse om det i grundlagen. Däremot borde den andra motivationsfaktorn, möjligheten att påverka besluten genom att rösta, stärkas.

Nyligen offentliggjordes resultaten av en undersökning, enligt vilken väljarna nu anser det vara klart viktigare än inför de tre senaste riksdagsvalen att påverka vem som blir statsminister och vilka partier som ingår i den nya regeringen. Det är troligen en följd av att Juha Sipiläs (C) regering haft en ovanligt stark ideologisk profil.

I synnerhet försöken att bilda regering i Sverige har gjort det inopportunt att föreslå blockpolitik. Och betecknande är hur man på sina håll anser det vara förkastligt att före valet utesluta något parti (läs Sannfinländarna) som regeringspartner. Men det är nog saker som väljarna har rätt att få besked om för att kunna påverka politiken.

De som är oroade över väljarnas passivitet ägnar sig gärna åt att föreslå konstgjorda knep för att öka valdeltagandet. Det vanligaste har varit att föreslå att olika val hålls samtidigt. Förre folkpartiledaren i Sverige Per Ahlmark (1939–2018) skriver i sina memoarer ("Gör inga dumheter medan jag är död", 2011) hur statsminister Tage Erlander (s) krävde gemensamma valdagar för riksdags- och kommunalvalen. Det innebar enligt Ahlmark att kommunalvalen alltid också är en drabbning om regeringsmakten.

Kommunalvalen är redan nu trots skilda valdagar åtminstone för dem som följer med bara de stora nationella medierna framför allt riksomfattande val, där de lokala frågorna hamnar i skymundan. Inför EU-valen koncentreras mediernas intresse till frågan om vilket finländskt parti som blir störst, medan det som valet gäller – styrkeförhållandena i Europaparlamentet – nästan helt ignoreras. Ännu mera i skymundan hamnar dessa val om det blir gemensamma valdagar såsom partierna eftersträvar.

Detta är Bjarne Nitovuoris sista I dag-kolumn.

Bjarne Nitovuori fri publicist och tidigare politisk journalist vid HBL

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Diamanter är det ultimata vintageköpet

Mer läsning