Rösta, rösta, rösta ...

Bild: Lehtikuva/Antti Aimo-Koivisto

Samma strukturer som skapar marginalisering syns också i valdeltagandet. Det leder till en snedvridning i representationen, som på sikt är mycket problematisk.

I en artikel om ungdomars traditionellt låga valdeltagande (HBL 30.3) varnar forskaren Hanna Wass för att moralisera och skuldbelägga dem som inte röstar – unga och andra. Wass menar att det är kontraproduktivt och dessutom felaktigt att lägga skulden eller ansvaret på enskilda individer som inte röstar.

Wass har rätt i sin kritik. Hon menar att samhällets strukturer är sådana att valdeltagandet i vissa grupper blir lägre än i andra. Samma strukturer som leder till att högre utbildning är sällsynt i vissa grupper, att man äter ohälsosammare mat än andra och att en del röker mer än andra, skapar en marginalisering i samhällsdeltagandet. Att rösta i val är förstås bara ett sätt att delta i samhället, men ett viktigt sådant.

Samma tendenser som finns i hela befolkningen går igen bland de unga. De som har en högre utbildning röstar oftare än de som inte har det. Traditionen att rösta går också i arv. Föräldrarnas socioekonomiska ställning och politiska intresse påverkar barnen. Väljarbeteendet är alltså något man delvis lär sig av sina föräldrar – och de som inte röstar som unga låter dessvärre ofta bli också när de blir äldre. Det här är ett relativt nytt fenomen.

Ett förslag är att sänka rösträttsåldern till 16 år. I det skedet spelar skolan ännu en klar roll och tanken är att om man börjar rösta så är chansen större att man fortsätter göra det. I skolan kan man också öva upp deltagandet, och i bästa fall skapa ett nytt mönster.

På en systemnivå är det oroväckande att socioekonomiskt svagare grupper i högre grad låter bli att rösta. På sikt leder det till att representationen blir snedvriden. Högt utbildade personer med relativt höga inkomster röstar ofta på kandidater som liknar dem själv och som i sin politik representerar de starkare i samhället. Därmed inte sagt att det inte skulle finnas välutbildade kandidater med höga inkomster som ser till deras intresse som har en svagare socioekonomisk ställning.

Den onda cirkeln riskerar att förstärkas – alltså uppfattningen bland lågt utbildade med låg inkomst att det inte spelar någon roll om man röstar, för det blir ändå ingen förändring.

När representationen blir snedvriden urholkas idén med den representativa demokratin. Partierna är inte längre de folkrörelser de var förr. Nu finns det en beställning på nya folkrörelser som kan engagera människor, artikulera deras oro och förhoppningar och som också kan förankra stora politiska beslut. Men sådana uppstår inte ur tomma intet, och om de uppstår har de en annan skepnad än våra partier hade då grunden lades för de flesta av dem för över hundra år sedan.

Hanna Wass pekar också på att vår politiska kultur är teknokratisk, i stället för att handla om värderingar. Det finns en viss rädsla fört att tala om de stora värderingsfrågorna. Nu lever Finland i en brytningstid då vi uttryckligen borde diskutera vilken sorts samhälle vi vill ha. Inför det här kommunalvalet ser vi klara skiljelinjer – de handlar till exempel om det offentligas ansvar och roll i framtiden, hur mycket marknaden ska styra och hur skattebetalarnas pengar ska användas.

Det politiska deltagandet kan man påverka genom att minska marginaliseringen i allmänhet. Det tar tid men måste göras om vi vill ha ett samhälle som faktiskt är till för alla.

Susanna Ginman Chef för opinionsavdelningen

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skall man beakta FN:s hållbarhetsmål när man väljer utbildning?

Mer läsning