Rosenkavaljeren som film är opera utan ord

KLASSIKER. Stumfilmen Rosenkavaljeren från 1926 med RSO:s levande musik förde lyssnarna till operans magiska värld. Bild: Walter Dillenz/Filmarchiv Austria

RSO bjöd på filmkväll i fredags när filmversionen av Rosenkavaljeren sågs för första gången i Finland.

FILM/OPERA/FILMMUSIK

Rosenkavaljeren

Musik: Richard Strauss. Regissör: Robert Wiene. Manus: Louis Nerz & Robert Wiene efter Hugo von Hofmannsthals libretto. Radions symfoniorkester under Hans Graf. Musikhuset 19.2.

Urpremiären av Richard Strauss Rosenkavaljeren i Dresden 1911 blev en omedelbar succé som förde operan på ett segertåg världen över. Ett drygt decennium senare ville man göra film på operan, något som tonsättaren först motsatte sig även om han snart gav sitt samtycke efter övertalning av librettisten Hugo von Hofmannsthal. Det blev en stumfilm så klart, men med en levande orkester, som dirigerades av tonsättaren själv på premiären 1926.

Filmen blev bara hälften så lång, medan intrigen i stort följer originalet. Intressant är att dirigenterna Otto Singer (1863–1931) och Karl Alwin (1891–1945), som svarade för musikvalet, trots den betydligt kortare längden valde att inkorporera också annan musik av Strauss, bland annat två marscher och en barockdans modellerad efter Couperin, partier som måhända musikaliskt sticker ut, men som får sin förklaring i filmen.

Filmen blev ett konstverk i sin egen rätt med stora scener inspelade i maffiga miljöer, på åkrar och fält och i Wiens innerstad. Speciellt tagen blir man av scenerna inspelade på Schönbrunn och Belvedere bara några år efter Habsburgska imperiets kollaps. Likaså reagerar man på skådespelarna, till exempel Michael Bohnen, som gjorde karriär både på scenen och filmduken, och som här tecknar baron von Ochs på kornet med starka ansiktsuttryck och lillfingret i vädret under kafferepet.

Det som filmversionen kanske tydligast lyfter fram är något som Strauss själv betonade i en instruktion från 1942 om tolkningen av operan: "Octavian är varken marskalkinnans förste eller siste älskare och den senare bör inte sjunga slutet på sista akten sentimentalt som ett farväl till livet, utan med wiensk grace och lätthet, ömsom gråtande ömsom leende." Därmed får slutet i filmen, som visar hur marskalkinnan går vidare mot nya äventyr och nya älskare, en delvis annan karaktär än på scenen. I tv-bolaget ARTE:s rekonstruktion från 2006 har de sista minuterna helt rekonstruerats med hjälp av stillbilder och korta klipp från trailermaterial, eftersom originalet förkommit.

En föreställning som denna aktualiserar förstås frågan om sångarnas betydelse för hela operan. De orgastiska utgjutelserna som präglar vokalstämmorna, sötman och våndan som karaktärerna uttrycker i sin längtan till varandra, blir inte riktigt lika kännbara här. Ändå lyckas RSO med hjälp av filmen föra lyssnarna till operans magiska värld, inte minst då skeendena på vita duken och i orkestern var anmärkningsvärt väl synkroniserade tack vare dirigenten Hans Graf och hans osynliga högra hand.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Mångsidiga museiupplevelser lockar till Lahtis

Mer läsning