Rokkas tomma blick blottar en sargad själ

Eero Aho gestaltar Rokka i Aku Louhimies nyfilmatisering.Bild: Juuli Aschan

Den där blicken öppnar hisnande – och tyvärr ofta sorgliga – perspektiv, skriver Mårten Westö apropå Okänd soldat.

Från min barndom minns jag en rad besök hos släktingar på självständighetsdagen. Scenen var klassisk: fårade äldre män som öppet grät när Edvin Laines Okänd soldat visades på tv. En av dem var min gudfar, som deltog i krigen men sällan berättade vad han varit med om. Åtminstone inte för mig. På min femtonårsdag överräckte min gudmor dock en vinterkrigshistorik. Läs och begrunda, tycktes hon vilja säga. Detta är din arvedel.

Trettiofem år senare är det som om tiden stått still. I pressen debatteras krigen med samma frenesi som alltid – ja, en kvällstidning har rentav gjort krigsbilagorna till en egen industrigren –, och ständigt utkommer nya böcker i vilka Väinö Linnas hjältar skärskådas från olika synvinklar. Min gudfar är död sedan länge men det var först långt senare som jag förstod att han hade hemsökts av kriget under resten av sitt liv. Värst lär det ha varit mot slutet.

Antagligen är det just därför som den där sista bilden i Aku Louhimies nyfilmatisering har etsat sig fast. Den framstår som det verkligt nyskapande ögonblicket i en film som, enstaka Terrence Malick-inspirerade sekvenser till trots, i sin dramaturgi ändå är överraskande originaltrogen.

Laines femtiotalsklassiker slutar som bekant med att soldaterna försiktigt kravlar sig upp ur skyttevärnet till tonerna av Finlandia medan ljuset långsamt lyser upp den sönderskjutna skogen. Rauni Mollbergs version från 1985 avslutas med en närbild av en soldatbricka på en död finsk soldats nakna bröstkorg – en symbol för soldatens värnlöshet och ett led i filmens strävan att skildra krigets vansinne och brutalitet så osminkat som möjligt (tyvärr på bekostnad av den humor som gjorde Laines film så populär).

I Louhimies filmatisering befinner vi oss däremot redan långt från fronten – och ändå inte. Antero Rokka återvänder hem och kliver oförhappandes in i stugan där frun Lyyti och barnen är inbegripna i sina sysslor. Skeendet stannar upp och kameran dröjer kvar vid krigshjältens tomma, plågade blick.

På ett skickligt sätt anknyter filmmakarna här till nyare forskning, av bland andra Finlandiapristagaren Ville Kivimäki, som handlar om den psykiatriska behandling som över 16 000 finländska soldater tvingades genomgå under fortsättningskriget. Den där blicken öppnar hisnande – och tyvärr ofta sorgliga – perspektiv.

Själv tänker jag därför se om Timo Korhonens fjolårsdokumentär Sodan murtamat, som delvis bygger vidare på Kivimäkis forskning. Fokus ligger här på barnens berättelser: hur de upplevde de återvändande fäderna, som inte lyckades acklimatisera sig till vardagen utan självmedicinerade sig med alkohol och inte sällan terroriserade sina familjer med sitt oberäkneliga och våldsamma humör.

Korhonens film, som kan ses på Yle Arenan ända fram till början av mars, ger en annorlunda klangbotten åt diskussionerna kring vårt moderna nationalepos, vars nya filmatisering i skrivande stund redan setts av 850 000 finländare.

Mårten Westö författare

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00