Robotar som simulerar och väcker känslor

Är skillnaden mellan en människa och en robot – som kan simulera mänskliga känslor i praktiken – negligerbar?

Det finns det i dag forskare som anser, och det gör mig djupt fundersam.

Nu ska det genast sägas att det är flera år sen jag själv hade kontakt med en robot och då var det genom Skandiabankens chattjänst Fråga Ebba. En mörkhårig docka uppenbarade sig i en ruta på skärmen, hon log, hon fladdrade med ögonfransarna, hon la huvudet empatiskt på sned. Jag skrev snällt min fråga: "Jag får ingen kod till mobilen". Då kom idiotsvaret att jag först måste uppge numret till mobilen, jag försäkrade att jag uppgett numret och så var det ytterligare ett par varv med godmorgon yxskaft-svar och till slut tappade jag humöret och skrev: "Det här är en meningslös tjänst". Då log Ebba större än nånsin och svarade: Vad kul att du tycker att Skandia verkar vara en trevlig arbetsplats. Jag öppnar en ny flik i din webbläsare där du kan läsa mer om att jobba här."

Ebba är lätt att avfärda, svårare är det med Alice. Alice är en robot som börjat användas i åldringsvården och som det finns en holländsk dokumentärfilm, Alice Cares, om. Hon är drygt sextio centimeter lång med ett mjukt dockansikte och en mjuk röst, hon kan ställa frågor som "Är det där foton av dina barnbarn?" och följa upp med "Berätta om dem!". Hon har blivit mäkta populär inte bara hos sina klienter som ivrigt samtalar och umgås med henne utan också hos deras anhöriga.

En klient tittar hon på fotbollsmatcher med och när klienten somnar ropar hon "Heja, Holland, heja!". En annan får hon att sjunga och en tredje hjälper hon att gympa. Men filmens titel väcker intressanta frågor. Engelskans "care" är ju dubbeltydigt: det kan översättas med att "ta hand om" (eller vårda) men också med att "bry sig". Om man på engelska frågar: "Do you really care for me?" betyder det ju "Bryr du dig verkligen om mig?"

Det är inte orimligt att säga att Alice tar hand om sina klienter men det är orimligt att säga att hon bryr sig. Däremot är hon hyfsat bra på att simulera.

Blir hennes klienter lurade när de fäster sig vid henne?

Nja, ingen lär ju tro att hon är en människa. Och hon är långtifrån den enda robot som väckt känslor. När robotföretaget Boston Dynamics visade en video med människor som sparkade på en robothund för att testa dess stabilitet var det otaliga människor som reagerade. En djurrättsorganisation kände sig tvungen att gå ut med en offentlig kommentar: "även om det är bättre att sparka på en fyrbent robot än på en riktig hund, så tycker de flesta sunda människor att till och med idén med den typen av våld är opassande."

Det här förstår man, men vad ska man säga om den amerikanska militären där robotar inte bara får namn utan också kan få medaljer och begravningar med salut – och där det lär finnas soldater som är beredda att riskera livet för dem?

Och en fråga till: 
Är det i sig omänskligt att simulera känslor?

Faktum är att det är många som arbetar inom äldreomsorgen – och inom ett otal andra yrken – åtminstone ibland får lov att simulera ett personligt engagemang som de inte känner. Det ligger inget ont i det, det är tvärtom en del av deras professionalism. Också i det vardagliga umgänget är det möjligt att av artighet snarare än av genuint intresse säga: "Är det där foton av dina barnbarn? Berätta om dem!"

Det är inte detsamma som att vara en robot för den som säger så känner välvilja, roboten känner ingenting.

Merete Mazzarella Författare

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33