Robin, Iiro och Matti en osannolik trio

Syntes. Popstjärnan Robin debuterade på Operans scen tillsammans med Iiro Rantala och Matti Salminen i söndags.Bild: Minna Hatinen

Första konserten i Iiro Rantalas nya serie påminde om att Nationaloperan fungerar utmärkt också som konsertlokal. Matinékonceptet är värt att utveckla, skriver Wilhelm Kvist.

CROSSOVER

Iiro of the Opera

Iiro Rantala med Robin och Matti Salminen. Nationaloperan 27.11.

Det var svårt att på förhand föreställa sig resultatet när Nationaloperan utannonserade en ny konsertserie i våras. Redan det att pianisten Iiro Rantala skulle agera värd var uppseendeväckande, men att popstjärnan Robin och operasångaren Matti Salminen skulle gå upp på scenen samtidigt, det hade väl få trott?

Ett omaka par kan man kalla dem, men å andra sidan var det troligen vad som behövdes för att fylla salen. Ett annat omaka par utlovas i mars, när Rantala bjuder in sopranbomben Johanna Rusanen-Kartano och komikern Jope Ruonansuu.

Osäkerhet och spontanitet

En musiker av Iiro Rantalas kaliber är ett måste för en dylik satsning. Jazzen är hans primära genre men lika flinkt rör han sig inom klassisk musik och pop. En kväll som denna är också en övning i fritt ackompanjemang.

Och vilka arrangemang! Den rytmiska stringensen är exemplarisk, men låtarna berikas dessutom med påhittiga harmonier och smattrande solon. Freedom, inspirerad av Jonathan Franzens bok med samma namn, spelar Rantala på ett piano preparerat med en handduk över valda strängar. I År 2016 – en låt som han skrev för tre veckor sedan – lunkar musiken oproblematiskt på, innan den ungefär vid gyllene snittet avbryts av något skrämmande, som småningom ebbar ut, utan klar utgång. Det var väl valet av Trump.

I arrangemanget av Vardagssorgerna, glöm dem alla finns ett element av osäkerhet och spontanitet hos Rantala och Salminen, som gör att publiken får spetsa öronen och på riktigt spänna sig lite grann för vad som komma skall.

Robin, som har upplevt Iiro Rantala som något av en mentor och förebild, är stark i sin egen genre i flera av sina mest älskade nummer. Men mest överraskad och imponerad blir man när han ger sig på en coverversion av Stevie Wonders Sir Duke, som är allt annat än lätt vad gäller både tonträffning och röstanvändning. Något av det bästa med Robin, menar Rantala, är att han antar utmaningarna och sköter donet. Tillförlitligt. Proffsigt.

Trots att det finns ett element av publikfrieri i en satsning som denna, finns det säkert också på riktigt ett konstnärligt värde i att testa ett dylikt koncept, i stället för att bara ånga på som förr. För om ni frågar mig, finns det alldeles för lite kreativ energin på konstfältet i dag. Den sipprar igenom som tunntunna solstrålar genom ett tjockt molntäcke då och då, och oerhört många försöker febrilt göra sina röster hörda. Men helst traskar de stora institutionerna på i invanda mönster, med kosmetiska förändringar. Eftersom det är lättare, eftersom kulturen skall bevaras och försvaras och eftersom förändringar är jobbiga, speciellt om riktningen är oklar.

Bättre användning

Mot den här bakgrunden kan man säga att söndagens konsert var intressant också eftersom Nationaloperan under flera år i praktiken har stått tom på söndagar, på grund av högre personalkostnader. Om Operan nu vill ta huset i användning – utan att ge upp den välförtjänta vilodagen för personalen – kunde huset mycket väl utveckla sin konsertverksamhet på just söndagar. Konsert tjänade som en bra påminnelse om hur väl huset fungerar som konsertsal också för andra genrer än opera, speciellt då ridån är neddragen och diket täckt.

Nationaloperan har också musklerna och kunnandet att styra upp motsvarande satsningar, i motsats till exempelvis Musikhuset Ab, som först och främst tjänar sina hyresgästers syften.

Kan man alltså drömma om att en vacker dag se Wynton Marsalis här eller ett folkmusikband som Värttinä? Tänk om en stjärna som Ennio Morricone kunde spela här, i stället för att förpassas till Finlandiahuset, bunkern i Böle eller picknickplätten i Björneborg? Givetvis kunde Operan också presentera flera inhemska artister på sin scen.

Valet av Iiro Rantala var i det här hänseendet helt utmärkt, för om han kan konsertera i Berlinfilharmonin, är det inte mer än rimligt att det finns en lokal där han kan göra detsamma i Helsingfors.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00