Robert Gustafsson återser vännen Allan, 101 år

Tre år sedan ettan. Intrigen i Hundraettåringen som sprang från notan och försvann fick Robert Gustafsson att tacka ja till uppföljaren, även om omvandlingen till Allan Karlsson för hans del innebär timmar av stillasittande när han ska få sin mask. Han tycker att historien om en läsk som påverkar maktbalansen mellan öst och väst i kalla krigets dagar inte alls är osannolik. Bild: Ari Luostarinen

En underdog som lyckas och en rädsla som vi alla bär inför åldrandet – därför är karaktären Allan Karlsson så populär. Det tror Robert Gustafsson som spelar 101-åringen i den uppföljande filmen med premiär på juldagen. Med HBL talar han om dynamit, kärlek och finlandssvenskar.

STOCKHOLM Käppen petar till Allan Karlsson som har somnat i bilen. Knuff, knuff – och till slut vaknar han. Hundraettåringen lever och är ute på ännu ett äventyr.

Den här gången är det receptet på en oerhört god läskedryck som får Allan med vänner – och fiender – att resa från Bali via Moskva till Sverige, med riktligt med tillbakablickar till en tid som varit.

Men när Robert Gustafsson gestaltar den nästan dubbelt så gamla Allan i Hundraettåringen som smet från notan och försvann, är det en skörare och ödmjukare man som träder fram om man jämför med den första filmen om honom.

– Den här gången måste det vara ännu mer angeläget att han faktiskt har passerat gränsen, och den gränsen är då 100 år. Att han är 101 innebär att han ju faktiskt kan dö precis när som helst, i morgon eller om en halv timme. När han lägger sig ner på soffan så kanske han inte vaknar igen, säger Gustafsson.

Den här insikten påverkar också Allan, menar Gustafsson. I den första filmen, Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, har han inga känslomässiga bidningar till andra människor. I uppföljaren vill Robert Gustafsson, om än subtilt, visa att rollkaraktären börjar bry sig mer om dem i sin omgivning. Han börjar knyta ihop säcken, helt enkelt.

– Man ser att han är mycket mer "caring" än i den första filmen.

Förvandling. En Allan Karlsson som visar lite mer känslor blir det i den andra filmen om honom. – Han har faktiskt passerat gränsen, säger Robert Gustafsson som spelar honom. Bild: Nice FLX Pictures

För första gången i sitt liv får han också ligga med en kvinna. Även om han, på Allan Karlssonskt vis, menar att det där med sex är rätt överskattat – en så inkorrekt kommentar att säga att Gustafsson finner den väldigt komisk.

Samtidigt tror Robert Gustafsson inte att Allan ångrar någonting nu heller. Mantrat "det är som det är och det blir som det blir", upprepar han. Det här även om folk sprängs upp i luften i hans fotspår. Fascinationen för dynamit finns alltså kvar.

Fristående manus

HBL möter Robert Gustafsson och regissörerna i Stockholm inför premiären av Hundraettåringen som smet från notan och försvann. På juldagen går filmen upp på biodukar i bland annat Finland och Sverige.

Den första filmen om den högst fiktiva Allan Karlsson hade premiär för tre år sedan. Av kritikerna fick den hyfsat betyg. Publiken, däremot, verkade älska den. Den har sålts till fyrtio länder, och är omtyckt i till exempel Tyskland.

"Jag tycker den här filmen är roligare, mer spännande, mer logiskt uppbyggd. Ettan är mer bombastisk samtidigt som den har grundhistorien om Allans livscykel bakom sig."Robert Gustafsson, skådespelare, jämför filmerna Hundraåringen och Hundraettåringen

Hundraåringen baserar sig på Jonas Jonassons bok med samma namn. Tvåan är helt fristående, även om författaren kommit med idéer och "kryddat" som Felix Herngren, regissör och manusförfattare, uttrycker det.

Den här gången är också Måns Herngren med. Bröderna har delat på regiarbetet.

Hundraettåringen gjorde de dubbelt så fort som den första filmen – delvis tack vare att de var två, men framför allt för att hela universumet med persongalleri och humortyp redan var klart.

Men varför en film till? Uppföljare sägs sällan bli lika bra som originalet.

– Det är egentligen först när en film är färdig som man riktigt ser hur den blev. Jag kände att det var en väldigt kul värld vi gjort, säger Felix Herngren, känd från bland annat humorserien Solsidan.

Nervöst inför premiär. Den första filmen om Allan Karlsson, baserad på boken med samma namn, blev en internationell publiksuccé. Felix Herngren (t.h.) tror det beror på det universella i att åldras. – Hur är det att bli gammal? Har jag något liv framför mig och hur blir det efter pensionen? Den här gången regisserar han tillsammans med sin bror Måns Herngren. Bild: Ari Luostarinen

Måns Herngren berättar hur själva intrigen skapades. Upplägget är klassiskt, en jakt.

– Vi kände att det är roligt om det är någonting som andra människor vill ha, men som inte är pengar.

Och så kom de att tänka på att detta "någonting" kan vara ett läskedrycksrecept.

– Vad kul det hade varit om Sovjet av någon slump hade kommit på en läsk på 1970-talet som är tusen gånger godare än Coca-Cola. Och vad den skulle kunna skapa för världspolitiska konflikter som Allan är inblandad i.

Så blev det. I filmen finns stormän som Brezjnev, Kissinger och Nixon. Det är sekvenser tillbaka till kalla krigets dagar och en hel del "tänk om?"

Samhällskritik är det kanske inte men Måns Herngren säger det är roligt om det får folk att reflektera.

– Allting behöver inte handla om vem som har mest kärnvapen.

– Varumärkets makt över samhället är ju enorm, säger Felix Herngren.

Apa i första klass

Hundraettåringens budget är stor, 63 miljoner kronor eller 6,5 miljoner euro.

– Det är en drömsituation att få göra nästan allt vi har velat, säger Felix Herngren. En apa som behöver åka första klass mellan inspelningarna är ett exempel på utgiftspost.

Enligt Måns Herngren är de nästan obegränsade resurserna inte alldeles vanliga i humorsammanhang. Producenten brukar säga stopp.

– Fram med lösmustascherna och perukerna, illustrerar Felix Herngren den tankegång man ofta stöter på.

Men han har alltså fått förtroendet. Och precis som inför den första filmen är han nervös, även om den kammade in 35 miljoner euro.

– Det gäller ju att den här levererar och spelar in pengarna. Annars så får vi inte fortsätta att göra så mycket film till.

Ta ut svängarna

Robert Gustafsson säger att det för hans del inte krävdes några skådespelartekniska förberedelser för att igen bli Allan Karlsson.

– Det var som att kliva in i en gammal kär vän. Det var som att vi bara hade tagit semester ett tag, säger han.

Gustafsson är en av Sveriges kändaste komiker med karaktärer som bland annat Greger Hawkwind i 1990-talets Nile City och Tobias i 2010-talets Morran och Tobias. Han har gjort många imitationer och spelat i otaliga uppsättningar.

– Det som jag vill att Allan ska signalera är att ålderdom inte behöver innebära att livet är slut och att omgivningen också ska se att ja, vi kanske måste släppa in den där tanten eller gubben och höra vad han eller hon har att säga.

Nya äventyr. Hundraettåringen spelades in i Thailand, Ungern och Sverige. Och än är det fart i 101-åringen. På bilden Allan (Robert Gustafsson) med vapendragarna Julius (Iwar Wiklander) och Gäddan (Jens Hultén). Bild: Nice FLX Pictures

Och så tycker Gustafsson att de som är äldre ska lita mer på sin magkänsla och inte ta så mycket hänsyn till sin omgivning – prova på snart sagt vad som helst, så länge det inte skadar någon annan.

– Får det konsekvenser kan man be om ursäkt eller ändra sig. Det är inte så farligt.

Trängda finlandssvenskar

I Hundraettåringen nämns både Kekkonen och Salt-avtalet, som förhandlades fram bland annat i Helsingfors.

Privat planerar Robert Gustafsson en tur på motorcykel till Karleby och söderut längst kusten. Det är inte helt obekanta ställen från hans tid i dansbandssvängen med Rolandz, som började som ett skämt med blev allt mer allvar.

– När man skriver autografer i Närpes förstår man ju inte vad de säger, skrattar han och försöker imitera närpesiska.

– Jag skulle vilja se det finlandssvenska bältet där. Jag har börjat läsa lite mer om de trakterna.

Varför?

– Det har nog med åldern att göra, ett intresse för geografi och närhistoria.

Men han talar också om att finlandssvenskar är allt mer trängda och att även om svenskarna uppfattar finländarna som bröder så är finländarna, och i synnerhet finlandssvenskarna, "lite bortglömda".

– Om man frågar en ung människa i Sverige i dag så tror de ju att finlandssvenskan bara är en brytning och den här debatten om mobbningen av finlandssvenskar i Finland förstår de inte, de tror den är ett skämt.

På hoj i Finland? Robert Gustafsson planerar en resa till Finland och tycker att fler i Sverige borde bry sig om grannlandet i öster. Han själv har arbetat tillsammans med de finländska komikerna André Wikström och Max Forsman och turnerat i Österbotten med sitt dansband Rolandz. Bild: Ari Luostarinen

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning