Ritsch, ratsch in i konstnärskapet

Stör ej! Alexei Gordin ger sitt slutarbete titeln Do not disturb me from doing my art project. Bild: Okänd

I kaskaden av konst från fyrtiotvå blivande konstmagistrar från Bildkonstakademin utmärker sig små målningar och teckningar minst lika starkt som stora installationer.

Kuvan Kevät

Exhibiton Laboratory, Sjömansgatan 36. Project Room, Lönnrotsgatan 35. Forum Box, Gräsvikskajen 3. Till 29.5.2016.

Hur jag än försöker koncentrera mig på de andra 41 konstnärerna på Bildkonstakademins årliga utställning Kuvan Kevät kommer jag tillbaka till Alexei Gordin (f. 1989 i Tomsk). Det är en karikerad teckning av en vernissage som gör det. En man lyfter på bordduken i ett galleri och hittar konstnären under bordet med en uppsättning urdruckna vinglas. Buy my art, uppmanar han ynkligt besökaren.

Gordins verk, som visas på Project Room, är inte på något vis storslagna och om man bara såg videoverken kunde man tro att det handlade om ett simpelt fuck you med lite slängar mot kapitalismen à la Jani Leinonen eller Riiko Sakkinen.

Och visst. Fuck off, I'm an artist, är det första budskapet på konstnärens webbsajt. Men om man ser på teckningarna och målningarna framstår Gordins ambivalens till konstnärskapet som uppriktigt snarare än effektsökande. Den här konstnären kan man vänta sig vad som helst av i framtiden, utom tillrättalagt eleganta försäljningsobjekt.

Museum kontra galleri

De huvudsakliga utställningsplatserna är tre. Installationer i stor skala samlas på Exhibition Laboratory, där den största salen ger intryck av biennal eller museiutställning med visuellt lättillgängliga verk, inte riktigt med wow-effekt, men nog oj, hoppsan.

I centrum hänger Raimo Saarinens tre utsnitt av växter, jord och rotsystem. Natur utanför naturen blir främmande och fascinerande. Jordig är också Liina Kuittinens byggstensverkstad, en scen för performance som ovanligt nog fungerar som verk även när inget händer där. En snyggt utförd överraskning ger Ilmari Somppis rum där skjutdörrarna sätter sig på tvären.

Allra mest överraskad blir jag ändå av Tiitus Petäjäniemis "galleriutställning", komplett med numrerade målningar – de är många, små och tätt hängda – och en verklista med priser. I det här sammanhanget skaver samlingen mot den överlag sobra omgivningen, och det lyfter helheten avsevärt.

Henrik Heinonen får vid enstaka tillfällen hela rummet att skaka med en serie högtalare som reagerar när orden war, air strike och bomb nämns i nyhetstelegram. Fredrik Enges beställde en erotisk novell om ett bord som dök upp i hans drömmar. Den faktiskt riktigt lyckade berättelsen kombineras med en 3D-animation av ett kontorsbord, stolar och kaffemuggar som redlöst tumlar omkring i en anonym rymd.

En motsats till det kyliga är Inma Herreras sköra silkespappersstenar i en installation kring litografi och sorg.

Liv och död

På Forum Box kan man möjligen ana en röd tråd som börjar med enkla livsformer, fortsätter med att sätta spår och slutar med döden. Niina Tervos skulpturer i organiska former är tunga, säckliknande klumpar, som ett slags begynnelse till primitivt liv.

I Senegal träffar Emilia Rüf en man som har cykelverkstad, men vill göra film. Liv, arbete och konst smälter samman i verkstaden där otaliga gamla cykeldelar får ansikten. Huvudsaken är att lämna ett spår. Det gör Iida Valkonen konkret. I fyra och en halv timme har hon ritat streck på en pappersrulle. I hörlurar kan man lyssna på ljudspåret från ristandet som sker med beslutsamma tag. Som om hon river sig in i konstnärskapet.

I galleriets övre rum är livet på väg att ta slut. En ung kvinna i tunn vit topp och jeans går varv efter varv runt en gammal, döende kvinna i en sjukhussäng. Aino Aksenja gör en konstnärlig process av förlusten av en nära anhörig. Jag reagerar inte först och främst mot att hon exponerar den döende med gapande mun, utan att hon gör det så att det inte känns. Det blir trivialt.

Aksenja förminskar den här speciella personen när hon gång på gång krånglar sig förbi sladden till sängen i sin rit som är tänkt att vrida tiden tillbaka. I den andra delen av installationen kryper möbler och föremål ut ur ett miniatyrrum och försvinner. Animationen mildrar mina invändningar mot verket Procession en aning.

Man får anta att Tuija Teiskas helhet på Project Room, Father please forgive me, riktar sig till en död far och är en bearbetning av ett arv. Två par älghorn, ett älgskinn och 16 fiskepokaler har omsorgsfullt och stilfullt svärtats eller paketerats in med färg och tråd. Om hon ber om förlåtelse för vad hon gjort med hans troféer eller något annat är oklart, det ger fler möjligheter till tolkning.

Jag tänker att också Aksenja kunde be om ursäkt: Förlåt, men jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Men kanske är det just det hon säger i bild.

A4:orna anfaller

För första gången visas i år också ett slutarbete från magisterprogrammet Praxis, som är inriktat på kuratering. Marja Savela är kurator för utställningen pus pus paperisoluja, pikseliluita ja iso läski origami, som visas på Albertsgatan 6. Här har något gått fel. Fyra konstnärer fick i uppgift att skriva dagbok på nätet med utgångspunkt i kroppen. Dagboken har här förvandlats till en otillgänglig pappersöversvämning. Allt innehåll drunknar i flödet, som inte heller till formen utmärker sig.

Det går att göra kuratorsstyrda utställningar, men den här gången får resultatet bara de fritt arbetande konstnärernas verk att te sig ännu fräschare.

Synnöve Rabb Konstredaktör

Aktia hjälper dig att tänka framåt

De flesta finländare har idag koll på att hem, fritidsbostad och fordon behöver försäkras för att hålla ekonomin i balans om allt inte går som planerat. När det kommer till personförsäkringar är läget ett annat. Jämfört med många andra länder har Finland ett bra socialskydd och många förlitar sig på att man får tillräckligt stöd för att klara sig ekonomiskt om något allvarligt inträffar. Men hur långt räcker socialskyddet egentligen? Hur påverkas livet om man insjuknar allvarligt och inte längre kan arbeta? Klarar sig familjen ekonomiskt utan en förälder? 9.4.2020 - 00.00

Mer läsning