Riter

Vi postmoderna agnostiker och vilsna, urbana själar söker efter fasta punkter för att inte gå under då döden gästar oss.

En vecka efter alla helgons dag lämnar min älskade mor det jordiska. Vi anhöriga famlar efter rutiner som vi kan klamra oss fast vid för att hantera sorgen. I det forna bysamhället fanns det självklara riter för vem som gör vad då en kär släkting avlider. Riter som angav ramarna för hur man tvättade och klädde den döda kroppen, ordnade bisättning och likvaka eller hämtade granris från skogen. Riterna hade en viktig symbolisk kraft som hjälpte alla kvarlevande anhöriga att gå vidare. Men vad gör man då riterna har fallit i glömska? Vi postmoderna agnostiker och vilsna, urbana själar söker efter fasta punkter för att inte gå under då döden gästar oss. På seniorhuset får vi höra att vi har två timmar på oss att ta avsked och kontakta begravningsbyrån. Längre än så får den döda kroppen inte förvaras i den egna bostaden. Dödförklaringen måste i stället ske av en legitimerad läkare på jouren i Åbo universitets centralsjukhus. Begravningsbyrån skickar två herremän i tajta, svarta kostymer och rufsigt hår. Begravningsentreprenörerna bär ut mamma på en smal och svajig bår. Jag hade hoppats på en värdigare sorti även om döden sällan bryr sig om sådana saker som barmhärtighet eller värdighet.

På jobbet rullar vardagen vidare fastän jag vill stoppa jordens rotation runt sin egen axel och dra ner rullgardinen. Jag klär mig i mörk kostym, vit skjorta och svart slips i två veckors tid för att hedra minnet av mamma. Jag överväger att köpa ett svart sorgband till kavajslaget men låter bli. Hemma hos barnen berättar vi anekdoter och historietter om farmors egenheter och hennes sätt att visa ömhetsbetygelser mot sina nära och kära. Vi vill stanna kvar i hennes sällskap och fördröja vårt avsked. Så länge hon finns i våra hjärtan och minnen lever hon vidare. Men hur länge dröjer min mor kvar då våra minnesbilder bleknar? Hur vårdar nästa generation minnet av någon man aldrig har träffat? I kulturer där den muntliga traditionen är stark, lever de döda släktingarna vidare i generationer.

I Estland är döden och livet oskiljaktiga. Riterna har inte städats bort och förpassats till den diffusa periferin eller förgänglighetens bakgård. Det fick jag uppleva för ett par år sedan då jag övernattade på Lyckholms herrgård i Nuckö. Det pågick en stor födelsedagsfest i herrgårdens festsal där finklädda gäster i alla åldrar sjöng, drack och åt av hjärtans lust. Jag frågade värdinnan vem som firade födelsedag. "Det är en kvinna från trakten som fyller åttio år", svarade hon.

En stund senare fick jag beskedet att festföremålet dog för två år sedan och att släktingarna hedrar minnet av den hädangångna matriarken genom att fira hennes födelsedag. Det lär vara en djupt rotad och utbredd sedvänja i Estland att fira minnet av en död släkting. Döden har inte placerats i den tabubelagda skamvrån. Det finns en dimension bortom det tända ljuset på alla helgons dag. Om några år ska vi fira mammas födelsedag. För att hon ska leva vidare.

Mikael Sjövall entreprenör och publicist.

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning