Ringen på hemmaplan

Inget lyckas rasera det musikaliskt gedigna helhetsbygget när Wagners Ringen sätts upp i Leipzig.

Der Ring des Nibelungen i Wagners hemstad Leipzig. Den första på 40 år, som med avstamp i 200-årsjublet 2013 gjordes i sin helhet 2016 och därefter regelbundet återkommit. Det låter väl som något utöver det vanliga och förväntningarna var högt uppskruvade när ett hundratal finländska Wagnerentusiaster i våras styrde kosan mot Sachsen.

Freudianskt psykoterapeutiska, jungianskt symbolladdade, hegelianskt politiskt-filosofiska och postmodernistiskt dekonstruerande läsningsmodeller har med varierande framgång applicerats på operatetralogin. Ringen har varit en guldgruva för regissörer och scenografer som presenterat sin mer och mindre relevanta syn på det veritabla ymnighetshornet.

Möjligheterna är obegränsade och den idémässiga bågen har omspänt allt från tomma scener och klimatkatastrofala dystopier till myllrande urbana miljöer, prunkande metaforer och fräna karikatyrer. Det enda alla är rörande överens om är att det inte finns någon återvändo till det historiserande originalkonceptet.

I Leipzig förskonades vi gudskelov från de gräsliga Regietheatertolkningar som kväst så många mellaneuropeiska Wagnerproduktioner i sin linda och den största bristen i Rosamund Gilmores regi var avsaknaden av en fungerande helhetsvision. Vissa ansatser kunde skönjas i Carl Friedrich Oberles scenografi med ett Valhalla, som från Rhenguldets anspelning på romersk patriciervilla antog alltmer vacklande former för att i Siegfried föra tanken till en efterkrigstida ruin eller förfallen DDR-relik.

Den vokala biten räddade dock uppsättningen. Husets egen Christiane Libors Brünnhilde var en trovärdigt uppstudsig tonårstös med den röstliga och moraliska kompassen i skick, medan Siegfried i dagsläget tycks vara en utmaning var som helst. Christian Franz klarade, snöpligt nog, inte av att smida och sjunga samtidigt och det var ett smart drag att låta Rhenguldets ypperlige Loge, Thomas Mohr, gestalta ADHD-spolingen i Götterdämmerung.

Våra egna långvariga Leipzigsolister, Dan Karlström och Tuomas Pursio, stod för gedigna insatser som Mime respektive Gunther. Inte ens operachefen Ulf Schirmers tjänstemannaaktigt inflexibla dirigering samt orkesterns ojämna spel – den bättre halvan av Mendelssohns gamla gäng hördes samtidigt ett stenkast ifrån i Gewandhaus – lyckades rasera det musikaliskt gedigna helhetsbygget.

Föreställningen väckte inte minst tankar och frågor visavi vår egen Ringsatsning som sparkar igång om ett drygt år och Nationaloperans senaste Ring, Götz Friedrichs och Gottfried Pilzs fascinerande tidlösa uppsättning, kommer självfallet att utgöra ett naturligt jämförelseobjekt.

Självklart är att man kommer att tvingas tumma på den vackra idén om en helfinländsk produktion. Johanna Rusanen-Kartano (Brünnhilde) och Tommi Hakala (Wotan) duger var som helst, men en inhemsk Siegfried existerar inte i sinnevärlden. Förmodligen ej heller en Hagen som platsar i Matti Salminens stövlar.

Om det var smart eller inte att ge foten åt Kari Heiskanen får vi aldrig veta, men visst blir det spännande att se vilket regigrepp Anna Kelo väljer. Att Karlström och Pursio står på scenen är bra skojigt och så är det förstås läge att tippa vem som gör Sieglinde; Karita Mattila eller Camilla Nylund? Det sista Esa-Pekka Salonens dirigering kommer att vara är för övrigt tjänstemannaaktig.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00