Rimligt och rimligt …

Bara vi fick bestämma, vi som förstår oss på vad som är rimligt, då skulle det bli så mycket bättre …

Det är mycket med det (o)rimliga. Så gott som varje vecka plockar medierna upp något som är som gjort för att vi, publiken, skall kunna ställa frågan "Är det där nu rimligt?!?" Ibland handlar det om hur en fortkörningsbot på 27 000 euro känns orimligt stor, ibland om hur straffet för en våldtäkt är orimligt lågt, men orimligt är det. Alldeles orimligt orimligt.

Så vi använder termer som "rättskänsla" och "bondförnuft" och ojar och vojar oss över hur det nu kan ha blivit så att Finland, framför allt just Finland, blivit så orimligt. Sedan talar vi om tjänstemännen. För det är ju just dessa som är utan rim och reson, som saknar känsla för situationen, som bara följer de där dumma förordningarna utan att tänka själv.

Bara vi fick bestämma, vi som förstår oss på vad som är rimligt, då skulle det bli så mycket bättre …

Så tänker många, kanske alla, åtminstone ibland. Jag gör det själv, var gång jag läser om sexbrott och entreprenörer i kläm med vad som låter som byråkratiska övergrepp. Då vill jag bli både domare och bödel, en rimlighetens Robin Hood som tar från de orimliga och sätter ting på rätt köl.

Dessvärre tvingar sig ofta ett smärre tvivel in i dessa dagdrömmar, speciellt när jag funderar på vad det rimliga vore. Ta till exempel det där med våldtäkt. Ett hiskeligt, vämjeligt brott, bland de värsta i världen, och så gott som helt utan förmildrande omständigheter (förutom i den orimliga och sanna historien om en amerikansk 15-åring som dömdes för våldtäkt för att han haft sex med sin villiga och införstådda, likaledes 15-åriga flickvän). Vad skall straffet vara för detta?

Mer än nu för tiden, är ofta svaret, och visst är det lätt att hålla med. Två år, om än ovillkorligt, känns orimligt lite. Men vad är rimligt? Tre år känns lite det med. Tio år känns, med betoning på "känns", bättre. Men är det nog? Kanske tolv? Eller tjugo? OK, tjugo känns rätt mycket. Som ett människoliv. Å andra sidan, våldtäkt kan förstöra ett människoliv! Så OK, tjugo. Och kastrering. För säkerhets skull.

Sedan vaknar en annan del av mig. Är det inte lite medeltida att bara tänka på hur hårt man kan bestraffa någon (för att inte tala om att vilja, för att använda en kär äldre bekants ord, skära skräpporna av dem)? Alla våldtäkter är inte identiska, och tjugo år är rätt hårt. Kanske tolv ändå är hårt nog?

Så fortsätter jag. Vilket straff jag än tänker mig känns det aldrig rätt. Jag pendlar mellan det orimligt lätta och det orimligt hårda, och lyckas aldrig bli riktigt nöjd, eftersom världen, den där riktiga, inte är som en Hollywood-film. Det rimliga, särskilt om det skall gälla alla fall och inte bara de som blir stora rubriker, är egentligen rätt svårt.

Själv är jag glad att jag varken är tjänsteman eller domare. Jag behöver bara vara rimlig i det lilla, och sällan i det stora. Det klarar jag ändå av. Och så kan jag fortsätta oja och voja mig, utan att ta ansvar ens för mina åsikter.

Alf Rehn professor

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39