Riktigt sjörövaräventyr på Svenska Teatern

Skattkammarön är en spännande, underhållande och välgjord föreställning, skriver HBL:s recensent.

TEATER

Skattkammarön

Text: Robert Louis Stevenson. Dramatisering: Bryony Lavery. Översättning: Marianne Möller. Regi: Paul Garrington. Koreografi: Jakob Höglund. Scenografi: Erik Salvesen. Kostym: Hanne Horte. Maskering och frisyr: Pirjo Ristola. Ljus: Tom Kumlin. Ljud: Andreas Lönnquist, Hanna Mikander. Video: Joonas Tikkanen. Kompositör: Hanna Kronqvist. Specialeffekter: Jonas Runeberg.

I rollerna: Misa Lommi, Sue Lemström, Hellen Willberg, Alfons Röblom, Mikael Andersson, Katariina Lantto, Patrick Henriksen, Niklas Häggblom, Max Forsman, Niklas Åkerfelt, Romulus Chiciuc, Emil Grudemo El Hayek, Arne Nylander, Anders Slotte, Simon Häger.

Presspremiär 6.9.

Svenska Teaterns stora familjesatsning i höst är en, som sig bör, fartfylld version av Robert Louis Stevensons Skattkammarön, dramatiserad av brittiska Bryony Lavery, i regi av Paul Garrington (Mamma Mia!), i flytande översättning av Marianne Möller och med koreografi av Jakob Höglund.

Det är nordisk urpremiär för Laverys dramatisering, och den mest uppenbara skillnaden jämfört med originalet är att huvudpersonen Jim Hawkins nu är en tuff pojkflicka, en lösning som känns utomordentlig och fräsch. "Också flickor behöver äventyr", utbrister Jim (Misa Lommi) när det börjar dra ihop sig för att åka ut på havet. Farmor (Sue Lemström) kontrar med "Ja, lugna trygga äventyr här hemma", men ingen vidare övertalning krävs för att Jim ska få delta i skattexpeditionen.

Berättelsen börjar i värdshuset som drivs av Jim och hennes farmor. Dit kommer den oavbrutet drickande sjömannen, skurken Bill Bones (Niklas Häggblom) släpande på en stor kista. Han håller dag och natt utkik efter en enbent sjörövare, som också uppenbarar sig i Jims mardrömmar, men blir i stället utmanad i en duell av en annan före detta besättningskollega. Striden och drickandet blir för mycket för Bill Bones hjärta, och då han kolar vippen i värdshuset får Jim och farmor kistan. Där hittar de inte bara guldmynt, utan även en karta.

Äventyret kan börja

Upptakten i värdshuset är rätt lång, hela fyrtio minuter, men nu kan äventyret äntligen börja. Först skaffas ett skepp i hamnen i Bristol. Det är godsägaren Squire (Alfons Röblom), som utnämnt sig själv till amiral, som rekryterar den dubiösa besättningen. Pratkvarnen Squire avslöjar också för en man i hamnen att det rör sig om en skattjakt, och när mannen anställs som kock, vet man redan att det kommer att bli problem ombord. Long John Silver (Niklas Åkerfelt), den enbente charmören, är precis den som spökat i Jims drömmar. Nu blir han vän med Jim för att komma åt kartan.

Skattkammarön är inte en helt okomplicerad historia, men handlingen vecklar ut sig bit för bit så att även de minsta förhoppningsvis hänger med. Det är ingen oskyldig familjepjäs, då det förekommer brutala slagsmål, en hel del supande och fler dödsfall än jag kan hålla räkningen på. Därmed är åldersrekommendationen på 7 år värd att följa; det kan bli väl häftigt för yngre barn. Det är samtidigt fint att barnen inte underskattas, utan bjuds på ett ordentligt sjörövaräventyr, med allt vad det innebär.

Kulminerar på ön

Mest spännande blir det när besättningen gjort myteri och man är framme på ön, och alla jagar skatten som grävdes ner av Kapten Flint för tre år sedan. Här dyker den magra Ben Gunn (Simon Häger) med rufsigt hår upp ur ett hål i marken – han var hyttpojke på Kapten Flints skepp och den enda som överlevde när skatten gömdes. Han blir vän med Jim och har en listig plan.

Misa Lommi gör en tuff, modig Jim "med huvudet på skaft" och är föreställningens självklara stjärna. Av de övriga rollprestationerna måste jag nämna åtminstone Alfons Röblom med komisk talang och Niklas Åkerfelts charmiga, falska, utomordentligt skurkaktiga Long John Silver. Simon Häger som den förvirrade, stammande skeppsbrutna Ben Gunn är också en minnesvärd roll.

Scenografin av Erik Salvesen är klassisk och ändamålsenlig. Stora träkonstruktioner, trappor att springa upp och ner för, vida segel. Den gungande masten i den vilda stormscenen ger häftig effekt. På ön skapas en mystisk djungelkänsla av de klängande växterna och grottorna. De snygga dräkterna av Hanne Horte tar oss tillbaka i tiden, och den skickliga ljus- och ljuddesignen är stämningsskapande. De några få sångnumren ger föreställningen djup, och det kunde gärna ha fått finnas fler musikaliska inslag.

Skattkammarön är en spännande, underhållande och välgjord föreställning.

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

Hur du kan få en låg låneränta

När man tecknar ett lån finns det många lånegivare som tycks ge bra villkor, men som sedan tar ut både dolda räntor och oförutsedda avgifter. Trots att det idag är riktigt vanligt att ta lån så kan det vara svårt att veta vad man ska leta efter och tänka på när man lånar pengar. Därför sammanfattar vi här några av våra bästa tips för att hjälpa dig att hitta rätt i lånedjungeln. 14.6.2018 - 14.03