Ridley Scott tillbaka på mammas gata

Rymdskräck. Amy Seimetz, Goran D. Kleut och Carmen Ejogo i den nya Alien-filmen Covenant.Bild: Copyright © 2017 Twentieth Century Fox

Ridley Scotts färska Alien-rymdäventyr iscensätter gruvligheterna med finess och överraskningspotential.

SCIENCE FICTION/RYSARE

Alien: Covenant

Regi: Ridley Scott. Manus: John Logan & Dante Harper. Foto: Dariusz Wolski. I rollerna: Michael Fassbender, Katherine Waterston, Billy Crudup, Danny McBride.

När Sir Ridley Scott drygt trettio år efter den första Alien-filmen (från år 1979) återvände till den stilbildande filmserien – Prometheus hette rullen – var resultatet en rymdopera som lyfte fram det filosofiska och det existentiella på bekostnad av det skräckinjagande.

Så inte i Alien: Covenant, även den något av en prequel, "förfilm". Nej, här är regissören tillbaka på mammas gata, detta med en film som inte målar in sig i ett hörn av blott effektsökeri.

Underförstått: det här är filmen som visar att det fortfarande finns liv – och framför allt död – i de av H.R. Giger designade rymdmonstren (och deras mänskliga motparter).

"Covenant" står för den rymdfarkost som med sisådär 2 000 kolonister och hundratals embryon ombord satt kurs på Origae-6, den tilltänkta hemvisten.

Året är 2104 och bortsett från Michael Fassbenders android Walter ligger resten av besättningen samt passagerarna i djup dvala. Det vill säga tills rymdskeppet råkar ut för värsta energistormen och det är hög tid att väcka besättningsmedlemmarna till liv.

Syntetiska androider

Kort därefter mottar man en förlupen signal från en närliggande planet som man inte ens visste existerade. Och eftersom ingen i besättningen har någon större lust att återvända till sina sömnkapslar beslutar sig Billy Crudups kapten för att utforska den nyfunna planeten.

Och se, biosfären är det inget fel på. Men det som man inte räknat med är att man ska dra på sig ett virus som fortplantar sig i rekordfart.

Vidare kan man fråga sig vilken roll Walters "tvillingbror" David (Michael Fassbender i en läcker dubbelroll), den enda överlevande från det tragiska Prometheus-äventyret, egentligen spelar?

Det är som sagt mycket som talar för Ridley Scotts färska Alien-film, en science fiction-spetsad rysare som ingalunda hushåller med ond bråd död. Men som iscensätter gruvligheterna med finess och någon form av överraskningspotential.

Tystnadens ljud

Och även om likvakorna tenderar att avlösa varandra blir det aldrig speciellt mekaniskt, tvärtom. En annan poäng: där de filosofiska turerna i Prometheus lutade mot det pretentiösa lägger Scott nu band på sig, med den påföljden att den yttre dramatiken inte tar stryk.

Visuellt inbjudande är det också, i synnerhet som Sir Ridley till skillnad från så många andra regissörer av i dag låter bli att klippa sönder och samman sitt material.

Sedan förstår han ju också att uppskatta "the sounds of silence", en ljudbild som hör det till synes oändliga himlavalvet till.

Vad skådespelargardet beträffar kan man inte låta bli att lyfta fram Michael Fassbender som gör det mesta av sin androida dubbelmacka, som citerar Byron och Shelley och som på det musikaliska planet känner för Wagner (snacka om dåliga nyheter).

Vill inte påstå att Scott här bryter ny mark, men med avstamp i de miljöer där vi en gång gått (tack, Kjell Westö) skapar han ändå en levande och förunderligt vacker och ståtlig film. En film som har den goda smaken att känna sympati även för "djävulen", gud förbjude.

Krister Uggeldahl

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33