Richard Jensen berättar: Så här känns det att vinna Helsinki Cup

Richard Jensen spelar i den nederländska ligan och är kapten för U21-landslaget.Bild: Wikimedia Commons

Richard Jensen kommer aldrig att glömma fotbollssommaren 2007. Här blickar Twente-proffset tillbaka till en turnering som innehöll drömmar, spänning – och till slut ett stort euforirus.

Helsinki Cup var möjligtvis min första bekantskap med en lite seriösare attityd till resultatinriktade prestationer. Det hade vissa följder för individen – för vissa mer än för andra. Turneringen är helt enkelt bra för den personliga utvecklingen. Man lär sig förhoppningsvis att bära ansvaret av att bli "vald" och respektera skyldigheten man har mot sina lagkamrater. Man får spela och i ens spel bör det alltid framkomma varför man är värd det.

Inför varje match stod jag, som många andra, och analyserade och vägde svårighetsgrader. Hur har motståndaren klarat sig? Har de spelare som tekniskt gjort intryck? Och så vidare.

Jag måste erkänna att balansvågen i mitt huvud regelbundet favoriserade mitt lag – vilket jag hoppas att ni inte uppfattar som uppblåst. Vi hade ett lag som passade ihop och jobbade kollektivt, med vissa på förhand bestämda roller; vi visste ödmjukt att vi var bra.

Ju närmare vi kom slutspel desto mer började balansvågen tippa, och det var då som jag förstod att förhandsanalysen inte gjort mycket nytta: matcherna kunde sluta hur som helst. Jag började spänna mig, speciellt inför matcher mot ärkerivalerna.

Redan som ung förstod jag att spänning och laddning kan frisläppas i form av eufori om de leder till något positivt. Och man ser fram emot den känslan. Kan man då dra slutsatsen att man därmed ser fram emot svåra och viktiga matcher? Visst, tycker jag.

Då jag nu blickar tillbaka mot en somrig vecka som främst tillbringades på en gräsplan i Helsingfors, tänker jag inte på stunderna då vi sprang med fotbollsskor på. Jag tänker mest på lägret som ständigt följde efter oss, och mellanmålen som hade gjorts klara för oss. Hurraropen, men också ron som infann sig då man fick vila i gräset i solen tillsammans. Tills man blev påmind att det inte var bra för prestationsförmågan. Utmattningen …

Och så började en ny dag, och så en ny, och om igen.

Tills vi en dag hittades oss själva i finalen mot HJK.

Att vinna Helsinki Cup är inte ett minne av en stund eller stunder utanför plan. Det är en fragmenterad återgivning av en match som slutade i fröjd och glädje.

Jag minns ännu klart målen vi gjorde, det som vi släppte in, och rollerna jag och mina lagkamrater spelade i dessa ögonblick. Futura P96, fullständigt ostoppbara på den tiden! Vi skulle alla bli proffs och erövra världen, naiva som vi var.

På andra sidan planen spelades en annan final. Matchhjälten och turneringens spelare Joel Pohjanpalo briljerade.

Åtta år senare stötte jag på honom igen under ett äventyr i Düsseldorf tillsammans med min lillebror, och då kallade vi oss verkligen för proffs!

Fastän majoriteten av vårt dåvarande lag har slutat eller nu för tiden spelar för skojs skull, kommer segern och minnena från Helsinki Cup alltid att ytligt binda oss och erbjuda ett nostalgiskt samtalsämne om vi stöter på varandra. Högst sannolikt på en sommarterrass med ett halvtomt stop som snart kräver påfyllning då nästa story håller på att dra i gång.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00