Revolutionen som en kvinnlig angelägenhet

Metsälintu Pahkinen och Anna Veijalainen i rollerna som Louise Michel och Emma Goldman i Kokoteaterns föreställning. Bild: Kokoteatern

Tanssiva agitaattori är en fascinerande föreställning där skådespelarkonsten balanserar med musik och långsam akrobatik.

Tanssiva agitaattori. Manus och regi: Helena Kallio. Scenografi: Aili Ojalo. Dräktplanering: Sanja Kangas. Ljusplanering och video: Ainu Palmu. På scenen: Anna Veijalainen, Metsälintu Pahkinen, Riitta Paakki (på piano).

Premiär på Kokoteatern 7.2.

Två kvinnor på en svart-vit scen, bakväggen är täckt av tidningar och på golvet ligger gatstenar uppstaplade. Ett blodrött tygskynke hänger från taket som ett jättelikt lucia-skärp. Det är Emma Goldman (1869–1905) och Louise Michel (1830–1905) som agerar kring och i det röda tyget i Kokoteaterns Tanssiva agitaattori (Den dansande agitatorn). Anna Veijalainen gör en expressiv Goldman, medan Metsälintu Pahkinens Michel är en mer inlyssnande, mottagande part. Pahkinen gör vid sidan av Michel också andra roller, till exempel som polis och redaktör.

Om man nuddar vid de här två tidiga, kvinnliga anarkokommunisternas livsberättelser inser man att här finns ett ymnighetshorn. Till sin personlighet var de olika, Goldman levde i flera länder i korstrycket mellan två föräldrar som var sinsemellan mycket motstridiga. Hon fick kämpa för att bli godkänd i sina föräldrars ögon och lyckades aldrig med det. Michel var ett oäkta barn, men hon hade fördelen att hennes farföräldrar sörjde för hennes skolgång. Rätten till utbildning var en tidig ledstjärna och hon blev lärare. De här båda agitatorerna drevs av en stark övertygelse och förmågan att formulera sig och omsätta tanke och ideologi till ord och verksamhet.

Regissören Helena Kallios tolkning och grepp passar för de dansande agitatorerna. Goldman och Michel utgick från underprivilegierade kvinnors verklighet. På scenen får vi se allt från ilska och entusiasm till rädsla. Veijalainens roll som en bredbent, knäande Goldman för tankarna till egyptiska fruktbarhetsgudinnor, skrämmande och frånstötande. Hon ångar fram. Hon är verkligen inte rädd för att säga vad hon tycker, hon har inget att förlora och hon är beredd att göra vad som helst för att komma åtminstone en bit på väg mot sitt mål. Bredvid henne framstår Pahkinens Michel och roll som dotter som inlyssnande och mottagande. Pahkinen har en djupt klingande sångröst och hon gör stiliga roller. Det är också hon som rör sig vertikalt. Konstellationen med henne bredvid Veijalainen blir i längden ändå lite statisk.

Tanssiva agitaattori är en fascinerande föreställning där skådespelarkonsten balanserar med musik och långsam akrobatik. Kallio, Veijalainen och Pahkinen lyfter med ord och agiterande fram kraften hos kvinnor som var verksamma på 1800-talet (inte som feminister, utan mer uttalat politiskt revolutionära). Konst, kreativitet och känsla var ledstjärnor för Goldman. Föreställningen får balans och drivkraft i och med att manifesten omsätts och får en visuell och verbal gestaltning.

Barbro Enckell-Grimm

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39