Revolutionen kommer inte att finansieras

Betald feminism och antirasism går alltför ofta ut på att hålla gamla hjul snurrande. Man måste inte heta Marx för att se att när något man från början gjorde av passion omvandlas till en handelsvara tenderar ens förhållande till det man brann för att svalna.

"Jag forskar inte en minut om ingen gett mig pengar", sa en humanistdoktorand på en fest.

"Jag pratar inte feminism med män om ingen gett mig ett konsultarvode", har jag hört i feministiska kretsar.

Det kan låta självklart eller konstigt, men går att förstå så här:

Att forska utan finansiering (medan man till exempel är arbetslös eller har ett deltidsbrödjobb) signalerar att finansiärerna med gott samvete kan nedprioritera humaniora, eftersom humanister tydligen är så passionerade att de forskar med eller utan pengar. Att ägna sin fritid (eller arbetstid som egentligen borde ägnas åt andra uppgifter) åt att stå upp för rättigheter som borde vara självklara tär på ens mentala resurser och arbetsförmåga – i synnerhet när personer som själva diskrimineras tvingas påtala rasism, homofobi etcetera.

Det signalerar att jämställdhet inte skulle vara hela samhällets eller arbetsplatsens angelägenhet, utan bara något för dem som "råkar" bry sig.


I bägge fallen handlar det alltså om att en individ kräver lön åt sig själv för att undvika att exploateras, och för att en verksamhet eller en fråga tas på allvar. Även bland frilanskritiker diskuterar vi ofta det här – att vi bör kräva tillräckligt höga arvoden, både i solidaritet med andra skribenter och för att markera att kritik är viktigt.

Trots det blir jag ibland rädd för att det faktum att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle – där de flesta försörjer sig genom lönearbete – har korrumperat oss till den milda grad att vi faktiskt tror att en aktivitet är viktig på riktigt först när någon betalar för den. Att jag bör tygla mina impulser att engagera mig för mycket för något om jag inte kan vara säker på att få betalt.

Det skaver i synnerhet när vi pratar om feminism eller solidaritetsfrågor, eftersom det är absurt att tänka sig att kapitalet skulle betala för en aktivitet vars syfte är att kullkasta dess fundament (ojämlikheten). Därav går betald feminism och antirasism alltför ofta ut på att se till att gamla hjul hålls snurrande, men nu under snitsiga jämlikhetsbanér. Det förnekar inte att sådana kampanjer och initiativ kan ha frigörande betydelse för enstaka individer, och mitt syfte är inte heller att baktala feminister som tjänar pengar på sitt kunnande – vi måste alla äta – men vi måste kunna skilja mellan aktivism och konsultarbete.


Min oro är att vi ska glömma att frågan om pengar bara är viktig för att vi lever i ett samhälle där vi överlever genom att sälja vårt arbete. Vilket vi gör, så frågan är viktig, men den är viktig av nödtvång, inte viktig i sig. Man måste inte heta Marx för att se att när något man från början gjort av engagemang och passion omvandlas till en handelsvara tenderar ens förhållande till det man brann för att svalna och tappa sin resonans.

Men lösningen kan inte heller vara att kräva att någon ska "älska sitt jobb" på ett sätt som gör det fritt fram för arbetsköpare att köra över en – såsom jargongen gått kring vårdbranschen under pandemin.

Så vart vill jag komma med det här? Kanske bara till att det är viktigt att hålla två olika diskurser i huvudet samtidigt. Den som handlar om att överleva i lönearbetarsamhället och den som handlar om att vägra mäta sin kärlek till kunskap, konst eller kamp i pengar. Skulle vi ha ett annat system, till exempel medborgarlön, skulle det vara bra mycket lättare. Tills dess får vi nynna på Gil Scott-Herons "The Revolution will Not be Televised" (1971), och minnas att revolutionen inte kommer att finansieras heller.


Skribenten är litteraturvetare

Ylva Perera Litteraturvetare

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skall man beakta FN:s hållbarhetsmål när man väljer utbildning?

Mer läsning