Revolutionen bara saga på Djurens gård

FRUKOST I DET GRÖNA. Tiina Weckström, Joel Mäkinen, Joanna Haartti, Milla-Mari Pylkkänen och Samuli Niittymäki i Ryhmäteatteris uppsättning av Djurens gård.Bild: Ilkka Saastamoinen

Farmi. Orwellin eläinidylli

Koncept: Sinna Virtanen, Linda Wallgren, Juha Hurme, Henriikka Tavi.

Regi, dramaturgi, föreställningsdramaturgi: Linda Wallgren, Sinna Virtanen. Text: Sinna Virtanen, Linda Wallgren, skådespelarna. Musik: Tuomas Skopa. Scenografi: Kaisu Koponen. Ljus, video: Ville Mäkelä. Ljud: Jussi Kärkkäinen. Kostym: Nina Pasanen. Mask: Riikka Virtanen.

På scenen: Joanna Haartti, Joel Mäkinen, Samuli Niittymäki, Milla-Mari Pylkkänen, Tiina Weckström.

Ryhmäteatteris föreställning 15.10.

De stora berättelserna tycks vara döda på djurfarmen. Eller snarare: de är just precis berättelser. Revolutionen, den som en gång befriade djuren från människans bojor, har blivit en harmlös saga som grisen (Tiina Weckström) läser upp för farmens övriga djur, någon gång mellan morgonteet och den dagliga krocketmatchen.

Det är inte helt lätt att urskilja Orwells svartvita allegori över Sovjetunionen på Ryhmäteatteris scen. Gestalterna som slött ligger utsträckta på gräsmattan i landskapet som liknar en engelsk trädgård påminner om en tjechovsk urscen eller en målning av Manet. Regissörerna Linda Wallgren och Sinna Virtanen förlustar sig med en småborgerlig estetik: tebjudning, balett och klassisk musik.

Så är den besvikne socialisten Orwells Djurens gård en kritik av Sovjetprojektet som inte är helt lätt att iscensätta i dag, inte minst då figurernas historiska förlagor är så uppenbara med Trotskij som den utkörda grisen Snöboll och Stalin som farmens diktator, grisen Napoleon. Wallgren och Virtanen gör heller inget försök att applicera originalverket på vår tid, boken tjänar främst som bakgrundsmaterial precis som porträttet av Marx, upphängt på en av väggarna, främst är en fotnot.

Texten, skriven av Virtanen, Wallgren och skådespelarna, är ett slags fragmentarisk poesi som mer handlar om livet än om samhälleliga strukturer.

Estetiskt är föreställningen utsökt med scenografen Kaisu Koponens lurigt falska trädgård och musiken som rytmiskt krossar den lulliga atmosfären.

Skådespelarna förmedlar sinnesstämningar med små medel. Kattens bisterhet sitter i Samuli Niittymäkis trumpna miner och hållning – till och med den glansiga pottklippningen utstrålar en avoghet.

Något tydligt budskap går inte att skönja i föreställningen, det är snarast upp till åskådaren att dra slutsatser. Möjligen kan den läsas som en bild av högerns hegemoni som befäst illusionen av ideologiernas död och blåst av den politiska kampen. Möjligen. Här utkämpas åtminstone ingen klasskamp mellan djuren.

Föreställningens innanmäte känns ändå fattigt jämfört med dess ståtliga yta. Jag efterlyser ingen plakatpolitik, men tystnaden, den till synes medvetna viljan att inte formulera någon tydlig politisk tolkning, känns som en lite ängslig halvmesyr. Jag hade förväntat mig något mer dramatiskt – kanske för att vår samtid är dramatisk och ingalunda avpolitiserad. För att motsättningen mellan arbete och kapital, både globalt och nationellt sett, fortsättningsvis är djup, djupare än på länge.

Isabella Rothberg Teaterredaktör

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00