Revolten 1968 förnyade det franska samhället i grunden

Två tredjedelar av fransmännen anser att majrevolten 1968 har haft en positiv inverkan för socialt och politiskt nödvändiga reformer. En del av de forna ledarna har vänt kappan efter vinden och anklagar majrevolten för allt ont. Men ”vanliga fransmän”, oberoende av partitillhörighet, är ense om att revolten 1968 grundligt förnyade samhället ...

Majrevolten 1968 var en revolution som kom av sig, men som ledde till reformer som förverkligades. Reformerna gjorde Charles de Gaulles förstenade samhälle öppnare och mer jämlikt. Katolsk moraluppfattning och hård disciplin gällde i hemmen, skolorna och fabrikerna, medan ekonomin och skolningen hade förbättrats. Nya idéer spreds i press, radio, filmer, musik och de nya tv-sändningarna. Kravet var: mer frihet!

När kritiker nu talar om en våldsam, marxistisk rörelse som ville kullkasta den demokratiska ordningen, påpekar man att de krav som ropades ut var allt annat än politiska: "Befria våra kamrater", "Öppna Sorbonne", "Polisen ut ur Latinkvarteret". Intressant är det att notera (precis som i Finland!) att några av de kända ledarna för revolten nu räknas till den hårdaste högern. Medan studenter och arbetare ropade på solidaritet påstår Régis Debray, en gång i tiden medkämpe med Fidel Castro och Che Guevara nu, att maj 68 var ett slugt trick av kapitalismen, som har lett till amerikanisering av samhället. Essäisten Pascal Bruckner tycker nu att termen reaktionär borde ses som en hederstitel. Andra, som tidigare studentledaren och Europaparlamentarikern Daniel Cohn-Bendit, har vackert inordnat sig i det demokratiska samhället. Nu är han anhängare av Emmanuel Macron.

Just nu i maj 2018 pågår också strejker, demonstrationer och universitetsockupationer. Ändå tror knappast någon att händelserna 1968 kunde upprepas. Då krävde man reformer, nu vill man stoppa dem. När ett år har gått sedan Emmanuel Macron blev Frankrikes president, har glädjen över reformerna och den minskade arbetslösheten (nu 8,9 procent) förbytts i bitterhet. På vänsterhåll känner man sig förfördelade, medan Macron delar ut förmåner åt företag och finansiärer. Skol- och universitetsfolket är missnöjt med reformer som betyder gallring till de överfulla universiteten. Många universitet har varit ockuperade i vår. Examina är uppskjutna, eller ordnas på annat håll än i de demolerade auditorierna.

Året 1968 var ett år av protester världen runt, med en gemensam nämnare, massdemonstrationerna mot USA:s krig i Vietnam. Också jag hörde till dem som marscherade. I januari blir Pragvåren hela Europas samtalsämne. I februari är det studenterna i Rom och USA:s demonstrationer för mänskliga rättigheter. I mars är det studentrevolt i Polen, men också antisemitiska demonstrationer. I USA i april mördas Martin Luther King och i Berlin träffas studentagitatorn Rudi Dutschke av en kula i pannan, men överlever.

Vårvintern 1967 jobbade jag som frilans på Nya Pressen. Samvaron var formell. Inte tal om att dua herr chefredaktören. I juni 1967 blev jag fast anställd vid Rundradion. På Yle införde chefdirektören Eino S. Repo dureformen. Alla, från Repo till springpojkarna var du och bästa bror. Våren 1968 kunde jag ha haft mitt livs chans till unika reportage, för jag reste till Paris, där stämningen var laddad. Men jag fortsatte till Barcelona, där en barndomsvän ämnade gifta sig med en spansk organist. Där dansade vi nationaldansen Sardana på torgen, men följde också med de förbjudna studentorganens aktivitet mot Francisco Franco.

Bland sociologi- och filosofistuderandena i universitetet i den ruggiga Parisförorten Nanterre hade trotskister, maoister och andra radikalmarxister debatterat, protesterat och regerat några år. Filmregissören Jean-Luc Godard kom redan sommaren 1967 att förebåda 1968 års händelser. Det gjorde han med filmen La Chinoise, Kinesiskan, med blivande hustrun Anne Wiazemsky i huvudrollen. Några ungdomar försöker tillämpa Mao Zedongs principer. De håller föreläsningar och debatter om kulturrevolutionen för varandra. Huvudpersonen Véronique planerar mörda en sovjetisk dignitär på besök i Paris.

Den 22 mars 1968 ockuperar studenterna universitetet i Nanterre sedan en del av dem arresterats efter demonstrationer med krav på att det blir ett slut på könssegregationen på campus samtidigt som man protesterar mot den amerikanska imperialismen. Bland ledarna noteras Daniel Cohn-Bendit. Aktiviteten fortsatte tills rektor den 2 maj stängde humanistiska fakulteten.

Studenterna begav sig till Sorbonne i Paris, som de i sin tur ockuperade, tills de slängdes ut av polisen, med häftiga kravaller som följd. Rektor låter stänga Sorbonne. Studenterna flyttar till Odéon-teatern. Revolten når ut till universitet runtom i landet, men premiärminister Georges Pompidou, på utlandsresa, tar det lugnt. När han återvänder den 14 maj kräver han att polisen lämnar Sorbonne. Den 16 maj har ett femtiotal av Renaults fabriker ockuperats av arbetarna, tio dagar senare har nio miljoner arbetare i alla branscher gått i strejk. Frankrike är paralyserat.

General de Gaulle försvinner den 29 maj till okänd ort, det visar sig att det är till de franska trupperna under general Jacques Massu i Tyskland. Massu ger rådet att inte avgå och den 30 maj utlyser de Gaulle nyval. Gaullisternas seger är total. Massiva löneförhöjningar och en fjärde semestervecka hör ändå till folkets vinster.

Den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien i augusti 1968 blev oförglömlig. På semester på en holme i Borgå skärgård fick jag besök av en kollega, utsänd med båt för att kalla in mig till jobbet. I november 1968 hade revolten nått Finland, Gamla studenthuset ockuperades. Då fick jag lov att intervjua en kollega, en gång medlem av Reservofficerarna vid Nylands Nation, sedermera hård maoist.

Följande år, 1969, var jag tillbaka i Paris. Nu för de Gaulles folkomröstning, i princip om en reform av senaten och ny regionförvaltning. I praktiken ja eller nej till honom själv. Han fick nej tack. Jag upplevde att generalen mitt i sina teatraliska tal kunde vara mycket vitsig. Jag gjorde intervjuer i Nanterre och i det nya Vincennesuniversitetet, där vem som helst, utan studentexamen, kunde skriva in sig. Föreläsarna var inte fy skam: filosofer och sociologer som Gilles Deleuze, Hélène Cixous, Michel Foucault, Roland Barthes. Universitetet fungerade i elva år.

Gunn Gestrin frilansjournalist i Paris

Fem saker att komma ihåg när du ansöker om konsumtionskredit:

Ett lånebeslut från en ansvarsfull långivare är en försäkran om att du vågar ta lånet och att det inte kommer att leda till problem. Det viktigaste för konsumenten är att den egna ekonomin klarar av att betala tillbaka lånet. En ansvarsfull långivare tar hänsyn till detta. Fastän räntesatserna verkar svåra att förstå, lönar det sig att fästa uppmärksamhet vid långivarens ansvarsfullhet. 20.7.2018 - 00.00