Resursslöseri på chockerande sensationer

Psykologisk thriller. Jennifer Lawrences hemfrid störs av objudna gäster.Bild: Paramount Pictures and Protozoa Pictures

Vad är det här? frågar sig en förbryllad recensent efter att ha sett Darren Aronofskys mother! Varför gör de mest upphaussade halvgamla auteurerna långa och totalt utflippade skräckfilmer?

THRILLER

mother! Manus & regi: Darren Aronofsky. I rollerna: Jennifer Lawrence, Javier Bardem, Ed Harris, Michelle Pfeiffer m.fl. Premiär: 15.9.

Darren Aronofsky har en enda enastående begåvning: att skildra psykotiska tillstånd. Det gör han genom att låta filmens objektiva verklighet och huvudpersonens subjektiva sinnesintryck, hallucinationer och skräcksyner glida in i varandra. Ingen kan lika skickligt framställa hur verkligheten upplöses, vare sig det beror på droger, smärta eller galenskap. Det här har han visat övertygande i filmer som Black Swan, The Wrestler och Reqviem for a dream. Det är ovanligt, eftersom publiken och filmregissören brukar ha en underförstådd pakt: det vi ser på vita duken är verkligt.

Moderlig omsorg

Det är omöjligt att tro i Aronofskys nya film mother! Det är en paranoid skräckfilm om ett stort kråkslott ute i ingenstans som har brunnit ner och paret som bebor det: en populär poet (Javier Bardem gör ett märkligt porträtt av en poet enbart kåt på berömmelse) och hans unga musa (Jennifer Lawrence). Han är fullt upptagen med att inte kunna skriva, medan hon renoverar det enorma huset med pietet, slit och kärlek för att återskapa hans förflutna. En dag dyker dock gästen från helvetet (en utmärglad Ed Harris) upp på deras trappa, en beundrare som inte vill dö innan han träffat sin favoritdiktare. Gästen flyttar in och snart kommer också frun (Michelle Pfeiffer, vacker som glas men en riktig bitch) och deras två vuxna söner som grälar om testamentet. Fortfarande kunde filmen bli ett bittert kammarspel om borgerlighetens ruttenhet av Polanski. Men sedan börjar folk slå ihjäl varandra, ett begravningsfölje tågar in och allt trappas upp.

Skräckfilmsinfluenser

Den unga kvinnan (hon är utan namn) är den person vars medvetande vi befinner oss i. Lyckligtvis har hon Jennifer Lawrences emotionellt genomskinliga ansikte. Hon lider av den paranoida känslan av att vara osynlig som ofta drabbar människor i reproducerande jobb, från att sköta småbarn till att städa eller renovera. Ingen ser mig, ingen bryr sig.

När hon försöker protestera över att huset blir invaderat svarar poeten aldrig. Ingen ser rakt på henne och hon ser sådant som ingen annan ser: ett hjärta bultar i toaletten, ett hål som öppnar sig i golvet som en vagina som droppar blod, en vägg i källaren som ger efter och avslöjar dolda gångar under huset. Med en överjordiskt skicklig användning av ljud, men även av bilder, och denna märkliga rekvisita skapas en kuslig stämning, med tydliga influenser från Rosemary's baby och The Shining.

När hon blir gravid inser åskådaren att detta inte kan sluta väl, framför allt när hon som alla gravida vill stå i centrum: stoppa världen, något oerhört händer inom mig. Det står inte poeten ut med. Hon är också en typisk skräckfilmsbrud: gå inte ner i källaren! Öppna inte dörren! Sluta vara martyr! Tack vare de flytande genregränserna kan vad som helst hända.

Inte diskhon!

Och det gör det. "Everything but the kitchen sink", säger man på engelska, men här har även diskhon kastats in. Den rasar i golvet och in i huset tränger sig fansen, medelålderstanterna som vill stjäla souvenirer och de hippa ungdomarna som vill ligga. Och förläggaren och åldringar och hemlösa och demonstranter och kultmedlemmar och hippier och soldater och kravallpoliser och flyktingar. De festar och slåss inbördes och så sätter förstås förlossningsvärkarna i gång. Och så vidare.

Och fortfarande är det långt ifrån nog. Det sker så mycket våldsamt och blodigt och vedervärdigt att det inte går att känna något alls, ens skräck. Det här ska förmodligen vara någon metafor för hur konsten tränger in i den svindlande egocentriska poetens huvud, eller hur världen tränger in i konsten, eller hur konstnären utnyttjar sina medmänniskor, men det blir dunkelt och banalt och enfaldigt. Eller kanske det ska vara svart humor? Även inslag från sagor och Terrence Malicks metaforiska filmskapande ingår i brygden. Slutresultatet verkar mest bara desperat, vilset, pretentiöst, ytligt och helt slumpmässigt. För ögat är det inte slött men det känns totalt likgiltigt.

Självständig filmskapare

Vad är ens det här? Aronofsky har auteurstatus, lite som Hollywoods von Trier. Antichrist var fasansfull men där kändes åtminstone den outhärdliga ångesten som lurade där under. Den här skrev Aronofsky på fem dagar (meddelade han i Venedig) och just så utan huvud och fötter (och undertext) är också manuskriptet. Varför gör de mest upphaussade halvgamla auteurerna långa och totalt utflippade skräckfilmer? I fjol Nicolas Winding Refns The Neon Demon och nu mother!

Något är ruttet när så mycket begåvning, kreativ frihet och resurser går till filmer som enbart är berg- och dalbanor för chockerande sensationer, närmare spel än konst. Förbannelsen i att vara en tekniskt virtuos filmberättare men endast ha något infantilt att säga?

Sara Ehnholm Hielm filmkritiker