Reseskildringar på gott och ont

Efter kriget fascinerades läsare av Göran Schildts unika resor. På 1980-talet kom Mayes och Mayles reseskildringar om det goda livet i Italien och Frankrike. I dag reser alla och allt skall dokumenteras.

Efter flera veckor av otåligt väntande kom det till slut. Det efterlängtade kärleksbrevet som visade sig vara ett alldagligt vykort med orden: I England jag är.

Kortet var undertecknat med min fars smeknamn. Det här inträffade i mitten av sextiotalet när min nyförälskade mor gick hemma i Helsingfors och väntade på ett livstecken från min far, sjömannen.

När det utlovade livstecknet väl kom, bestod det av en enda rad som inte var utbroderad med några ömhetsbevis. Inte fanns här heller några natur- eller miljöbeskrivningar som skulle ha gett mottagaren en inblick i de rådande förhållandena i det spännande landet i fjärran. Så var det heller ingen reseskildring som anlände.

Bild:

Jag blir påmind om episoden när jag scrollar igenom flödet på Facebook och ser semesterglada vänners uppdateringar från olika håll i världen. Främst är det bilderna som dominerar, och texterna påminner i hög grad om min fars. Kanske är det här ett resultat av "resans tilltagande vanlighet" som professor Ove Wikström behandlar i Ikonen i fickan – om yttre och inre resor.

Drömmen om ett liv

Mina tankar går med ens till de finländska herremän som hade förmånen att lämna ett krigshärjat Finland bakom sig och ge sig ut på resor i Europa där bildningsfaktorn vid sidan om det stora äventyret hade hög prioritet.

En av dem var Göran Schildt. Hos den hemmavarande publiken väckte hans legendariska seglingsskildringar med båten Daphne på Medelhavet som bekant stor entusiasm. Otaliga översättningar gjordes i rapid fart och böckerna såldes slut i hela Europa och även utanför lika snabbt som den grekiska solen smälte smör.

Ännu i dag får många äldre personer något drömmande i blicken när dessa reseskildringar kommer på tal. De handlade om böcker som visade en riktning ut mot en filmatisk drömvärld som var få förunnad i en tid då Finland var utarmat, grått och kallt.

Bild:

Bland vin och lavendel

Efter boomen med de efterkrigstida reseskildringarna hann det inte gå många årtionden innan en ny form av "reselitteratur" i äkta feelgood-anda började säljas i stora volymer. Under 1980-talet såg bland andra Ett år i Provence av Peter Mayle dagens ljus. Boken som fick många uppföljare beskriver hur denne engelsman lämnar ett grått och regnigt England för att skapa sig en ny tillvaro bland vin och lavendel i Provence.

I The Guardian beskrivs boken som en av världens mest framgångsrika reseböcker och beräknades redan för många år sedan ha sålts i över sex miljoner exemplar.

Ett liknande exempel är den kaliforniska professorn Frances Mayes bok Under Toscanas sol som även filmatiserats. I den beskriver hon i estetiska och eteriska ordalag hur en gammal ruin omvandlas till ett familjärt och välkomnade bostadshus med prunkande trädgård. Här finns det gott om fladdrande gardiner, vin, mat och sol. Under Toscanas sol blir nämligen allting ljuvligt, också problemen, dammet och alla småkryp.

Pandoras ask

Den här stilen av böcker kom att bilda en alldeles egen genre, och lade grunden för en ny form av "reseskildringar" där den resande aldrig återvände hem, utan i stället blev fast bosatt mitt i semesteridyllen. Effekterna av de glassiga drömböckerna lät inte vänta på sig. Snart började människor från hela världen vallfärda till de ensliga byarna i Sydeuropa. Peter Mayle fick snart se sig om efter en ny by att gömma sig i.

Bild:

Samma fenomen höll faktiskt på att hända när Göran Schildt gav ut boken Dianas ö 1976. Boken översattes aldrig officiellt till grekiska, men väckte ändå stort rabalder på den grekiska ön Leros. Det här berodde på att ett antal kraftigt förvrängda fotostatkopior i översättning från tyska till grekiska började spridas på ön av olika orsaker. Efter hot om mordbrand fick familjen Schildt tidvis placera en säkerhetsvakt utanför Villa Kolkis och flytta Daphne till Patmos därifrån hon aldrig återvände till sin hemhamn.

Den svårtillgängliga ön hade på den tiden dåliga förbindelser och boken ledde inte till någon anstormning av läsare som ville komma och bekanta sig med ön eller författarens hus. Man kan fråga sig vad som hänt om boken utkommit i dag?

Reseskildringar kan vara som att öppna Pandoras ask och de tjänar inte alltid Platsen med stort P på bästa sätt.

Inre resor skildras

Dessa författare skrev om något rätt unikt på sin tid. I en tid då nästan alla kan resa vart som helst, har det samtidigt blivit allt svårare att författa exklusiva reseskildringar. Är det kanske därför som populärpsykologin under de senaste åren i stället svämmat över av böcker som beskriver individens inre resor i psykologins eller självhjälpens formdräkt.

Det handlar om att bli en bättre människa, om att vidga sitt livsrum inifrån. Och till det behöver man enligt denna typ av "reselitteratur" inte resa någonstans alls. Allt som finns att upptäcka finns hemma i soffan. Ändå reser vi som aldrig förr. Och dokumenterar.

Bild:

Instagram och Facebook är i dag överhopade av bilder och fragmentariska textsnuttar som få kanske i slutändan ser eller läser. Dessa många gånger banala uppdateringar kan sällan göra anspråk på att öppna upp helt nya världar, en egenskap som riktigt goda reseskildringar kan ha.

Tilltalande i nutid

Kanske föredrar jag därför för tillfället att få förlora mig i texter som inte gör anspråk på vare sig yttre eller inre resor, utan som befinner sig någonstans i ett gränsland.

Bland dem kan nämnas den schweizisk-franske äventyraren och författaren Blaise Cendrars Reseanteckningar som bygger på en resa från 1924 som han företog med atlantångare till Brasilien. Hans respackning bestod av "kilovis med vitt papper" och en skrivmaskin. Resultatet blev en form av ytterst sensibla, konkreta och poetiskt färgade marginalanteckningar som lämnar det mesta öppet för läsaren. Efter avslutad läsning är man kanske inte en bättre människa, men man är på väg. Glimtvis vet man också ganska exakt var någonstans man befinner sig. Texterna är nämligen konkreta och befriade från all former av svärmiska måbra-inslag.

Och att veta var man befinner sig i en värld där alla är på väg bort hela tiden är kanske inte det sämsta utgångsläget. Min fars vykort var kanske inte så dumt trots allt. "I England jag är."

Camilla Lindberg Reporter

Serie: Vi reser när vi läser

Reseskildringar i Feelgood-anda

Introduktion: I kulturredaktionens nya sommarserie turistar vi via litteraturen. Färden inleds i Italien, Grekland och Frankrike.

Böcker: Ett år i Provence, en bok med många uppföljare (författare: Peter Mayle), Ett år i Toscana (Frances Mayes). Som en förlaga till dessa kan nämnas Dianas ö av Göran Schildt som utkom 1976.

Rutt och resmål: Böckerna handlar om Medelhavsområdet, bland annat den grekiska övärlden, Provence och Toscana. Författarna reste till en plats och kom oplanerat att köpa hus och sedan bosätta sig där. Processen skildras livfullt i bokform.

Speciellt: Böckerna kom på olika vis att placera små avlägsna byar på kartan. Försäljningssuccén var överraskande och böckerna såldes i oväntat stora mängder i många länder.

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08