Resenär med många strängar på sin lyra

Mångsidig. Sakari Kukko är mest känd som saxofonist och flöjtist, men betraktar själv pianot som sitt huvudinstrument. Bild: Pressbild

I en färsk biografi lyfter musikern Sakari Kukko på hatten för kolleger som analyserat en viss musikkultur på djupet. Själv är han ändå mer av en kille vid smörgårdsbordet, ständigt ute efter nya maträtter. Trots att han rest världen runt har han alltid återkommit till Finland och Piirpauke, bandet som mer än något är hans livsverk.

Biografi

Elina Saksala

Sakari Kukko. Kaiken maailman pelimanni.

Like Kustannus 2017

I Elina Saksalas biografi över Sakari Kukko, Mr. Piirpauke, framstår han som en vittberest man med många strängar på sin lyra. Eller sitt piano. För trots att han nog är mest känd som saxofonist och flöjtist visar det sig i boken att han trots allt betraktar pianot som sitt huvudinstrument, men att han som pianist inte är lätt att placera i någon nisch.

Överlag är Sakari Kukko inte någon man placerar i en nisch. Han har gått sin egen väg sedan början av 1970-talet, då han gav sig ut i världen för att lära sig mer om andra musikkulturer och arbeta in dem som en del av sin egen musik. Då man läser om hans ungdomsår slår det en hur målmedveten han verkade vara redan då. På 1970-talet var det brist på kunniga musiker, skriver Elina Saksala, och jag suckar lätt – annat är det numera.

"Jag gick genast med"

Berättelserna om alla Kukkos resor hör till de mest spännande avsnitten i boken. Ur forskarsynvinkel är det verkligen synd att han skrev resedagbok endast under den första resan, som gick till Indien 1974 – från Finland med tåg till Iran och därifrån med buss via Afghanistan och Pakistan... Kukko upptäckte den västafrikanska musiken redan i slutet av 1970-talet, innan den blev världskänd. I dag är det svårt att tänka sig att man bara skulle vandra in på en klubb, presentera sig som musiker, hämta sina instrument och redan samma kväll lira ihop med bandet – Étoile de Dakar med en viss Youssou N'Dour som solist! "Jag gick genast med och spelade", låter det i de flesta lägen. Och trots att musikerkontakterna kan leda en in i suspekta situationer (i Colombia sålde musikerna kokain vid pauserna), har tydligen musikerkontakterna också flera gånger skyddat Kukko från att råka illa ut.

Colombia, Turkiet, Spanien, många länder passerar revy i Kukkos liv. Alla lämnar de sina spår, men alltid återkommer han till Finland och till Piirpauke, bandet som mer än något är hans livsverk. Bandets sammansättning byts ut så många gånger att man emellanåt tappar kontrollen på vem som spelar i bandet. Numera känns det som självklart att Kukko är bandets röda tråd, men i början av 1980-talet lämnade tre av fyra medlemmar bandet och uppträdde sedan utan Kukko under namnet ¾ Piirpauke. Det kunde alltså ha gått annorlunda.

Egen röst

Boken om Sakari Kukko är skriven av Elina Saksala, men är i grunden en självbiografi. Det är framför allt hans egen röst som hörs, man har inte intervjuat just någon ur kretsarna runt honom. Kukko redogör i rätt ärlig ton för konflikter i band och slitande relationer, med en viss medvetenhet om att han kanske inte alltid varit så lätt att handskas med. Konflikter presenteras men ingen hängs ut eller svartmålas.

Piirpauke hittade sin grej redan tidigt, debutskivan utkom 1975. Den egna musiken utgår antingen från folkmusik i olika länder eller senare verk av klassiska kompositörer. Kukkos egen bakgrund är såväl inom jazzen, rocken som den klassiska musiken. I flera omgångar spyr han galla över torr modernistisk, komplex avantgarde i boken. Sitt eget komponerande ser han framför allt som "att sammanställa en helhet av redan existerande ingredienser" och upplever att det mest givande är att erbjuda ramar som musikerna sedan kan fylla: man kan visa en afrikansk musiker riktningen och i retur få något mycket finare än man själv kunde ana.

Problematisk världsmusik

Sakari Kukko har rest världen runt och uppträtt med än den ena, än den andra storheten, redan innan begreppet världsmusik såg dagens ljus. Själva begreppet anses ju i dag rätt problematiskt (tyvärr har ingen hittat på något bättre) och i en annat slags bok kunde man kanske ha gått in på ämnen som postkolonialistisk kritik eller kulturell appropriation. Kukko har en motvilja mot konceptet världsmusik då det används i kommersiellt syfte, men gäller det att bejaka all slags musik som simmar in i sinnet och så småningom slår rot, tycker han det är okej. Han beskriver själv sin verksamhet som ett "alternativ till den kommersiella amerikanska imperialistiska skrytkulturen" och saknar inte kritiska ord visavi världen av i dag.

Det är intressant att se hur Kukko möter musikerfigurer under sina resor och hur en del av dem sedermera rotar sig i Finland: senegaleserna Badu Ndiaye och Ismaila Sané till exempel. Legendariske Hasse Walli förekommer först som erfaren äldre kollega, sedan som såld på senegalesisk musik inspirerad av Kukko. Sakari Kukko lyfter på hatten för Walli och Eero Hämeenniemi, kolleger som analyserat en viss musikkultur på djupet. Själv är han mer av en kille vid smörgårdsbordet, ständigt ute efter fler intressanta maträtter.

Saknar analytisk hållning

Bäst flyt tycker jag Elina Saksalas bok har i skildringen av 1970-talet och för den som inte var med på den tiden hör skildringen till bokens bästa giv. I det långa kapitlet om Kukkos resor blir tidshoppen ibland lite abrupta, till exempel från otaliga Turkietturnéer till Chennai 2004. Emellanåt saknar jag lite analytisk hållning vad gäller till exempel beskrivningar av "stark finländsk puls" i vissa finländska kompositörers musik. Vad är det som gör pulsen finländsk? Megahitten Konevitsan kirkonkellot beskrivs vad gäller bakgrund och skivinspelning (med en viss Esa-Pekka Salonen på valthorn!) men hur låten kom att bli en äkta klassiker går mig lite förbi. Konevitsa är för övrigt ett gott exempel på hur världsresenären Kukko verkligen bemödar sig om att lyfta upp det finländska – vi har lika mycket att vara stolta över som alla andra folk i världen.

Nuläget i Kukkos liv skildras varmt i boken: lyckan över att ha familj, den starka naturen i Kajanaland och aktuella musikprojekt. Kopplingen mellan Piirpauke och metallstorheterna i Amorphis är också intressant. För den som undrar hur Kukko hållits vid liv under alla dessa år nämner boken rätt kort att han haft flera långvariga statsstipendier.

Om det är något jag speciellt fastnar för i boken är det ändå en enskild fras. Då trummisen Tom Nekljudow hoppar in i Piirpauke som relativt ung och grön ger Kukko honom följande råd: "Det ögonblick du befinner dig på scenen spelar ingen lika bra som just du." Självförtroende tycks Kukko inte sakna, och det har fört honom till många spännande ställen.

Tove Djupsjöbacka Musik- och danskritiker

Annons: Aktia hjälper dig att tänka framåt

De flesta finländare har idag koll på att hem, fritidsbostad och fordon behöver försäkras för att hålla ekonomin i balans om allt inte går som planerat. När det kommer till personförsäkringar är läget ett annat. Jämfört med många andra länder har Finland ett bra socialskydd och många förlitar sig på att man får tillräckligt stöd för att klara sig ekonomiskt om något allvarligt inträffar. Men hur långt räcker socialskyddet egentligen? Hur påverkas livet om man insjuknar allvarligt och inte längre kan arbeta? Klarar sig familjen ekonomiskt utan en förälder? 9.4.2020 - 00.00

Mer läsning