Resa till musikens fördolda hjärta

Noggrann. Janne Nisonen gjorde ett föredömligt noggrant jobb då han dirigerade Tapiola Sinfonietta, men kunde kanske ha sugit ytterligare på karamellerna. Bild: Ida Nisonen

Brittiska tonsättare stod på programmet för Tapiola Sinfonietta i fredags.

Tapiola Sinfonietta

Dirigent: Janne Nisonen. Solist: Lilli Paasikivi, mezzo. Adès, Britten, Vaughan Williams.

I Tapiolasalen 20.1.

Man kan åtminstone inte beskylla Tapiola Sinfoniettas engelska fredagsprogram för publikfrieri. Inga showstycken eller öronkittlande effekter och en, för sannolikt de flesta i publiken, obefintlig igenkänningsfaktor. Blott en resa in till musikens innersta, fördolda hjärta.

En resa, som fick en optimal start med Thomas Adès Three Studies from Couperin (2006), där tre av husguden Francois Couperins cembalostycken ställs i en lagom respektfylld ny belysning, som utan att förvränga något ändå tillför musiken en spännande upplevelsemässig tilläggsdimension.

Adès (f. 1971) slog ännu inte 20 år fyllda igenom på den internationella scenen med buller och bång som ett söndagsbarn för vilket allt syntes lekande lätt. Parallellen till Benjamin Britten är uppenbar, även om det nu hörda Brittenstycket, solokantaten Phaedra för mezzosopran, stråkar, cembalo och slagverk, är hans allra sista vokalverk: skrivet 1975 för Janet Baker.

Britten har aldrig varit någon lustigkurre och så definitivt inte i denna gruvliga mytologiska story – här i Jean Racines tappning – om passion, hämnd och ond bråd död. Lilli Paasikivi är kanske ingen Baker, men hon gav den förvirrade drottningen en humant berörande framtoning och tog begärligt för sig av de tacksamma dramatiska poänger operaräven Britten bakat in i den kompakta, femton minuter långa helheten.

Serena stämningar

En idémässig röd tråd återfanns därtill i kvällens styckens fruktbara relation till det förflutna. Hos Adès rent konkret musikaliskt, hos Britten via ämnessfären och i Ralph Vaughan Williams lyriska femte symfoni (1943) i form av den allestädes närvarande, om än aldrig direkt citerade, engelska folkmusiken.

Symfonin är tillägnad Sibelius, vars tacksamt uppskattande kommentar röjde något mer än vanlig artighet. Gemensamt med framför allt Sibelius sjätte symfoni är en folktonsbaserad modalitet och intimt seren grundstämning, med lineärt tecknade stråkar som huvudsaklig uppbärare av det melodiska materialet.

Janne Nisonen, tidigare konsertmästare i Hagalund och numera chefdirigent för Pori Sinfonietta, gjorde ett föredömligt noggrant jobb konserten igenom och kände uppenbart varmt för Vaughan Williams-symfonin, som på grund av den begränsade stråkensemblen dock fick en något lättviktig framtoning.

Måhända var även tempona stundtals onödigt rörliga och Nisonen kunde med fördel, inte minst i Preludiet, ha sugit ytterligare på karamellen. Det fanns dock en hel del att beundra i den klangligt fräscha och osentimentala symfonitolkningen och Brittens originella instrumentation förlänades tillräckligt skarpa konturer, även om slagverket överlag kunde ha varit aningen mer påstridigt.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 5.11.2019 - 14.22

Mer läsning