Religion och ond, utdragen död

Det finns ingenting fint, upphöjt, humanistiskt, exemplariskt och medmänskligt i den ritualslakt som är Bibelns nav.

Under den senaste månaden har det igen förts debatt på HBL:s insändarsidor om Bibeln versus Koranen och om religion är politik eller inte. Redan debattens diverse åsikter visar klart att religion också är politik.

Religion är ideologi och därmed politik, eftersom utövarna försöker påverka både medborgare och samhälle, och inte bara det, utan dessutom styra och ställa till med räfst och rättarting. Sedan är det en helt annan sak – eller i själva verket symtomatiskt – att religioner "faller sönder" i större eller mindre fraktioner och tolkningar, som ofta hävdar att just de sätter inne med den rätta läran, sanningen.

I debatten jag refererar till har det dessutom talats om integration. Tyvärr är integration ibland detsamma som exkludering. Och religioner tenderar – liksom nazism – att tänka i termer om rent och orent, det utvalda (grupp, folk, ras). Inkluderas eller exkluderas, det är svaret.

Därför är religion inte bara politik, utan också en politik som inte sällan påminner om strävan efter envåldsmakt och världsherravälde eller åtminstone världsdelsherravälde. Som jag ser det, är religion en ideologi vars inneboende agenda kan bli att upphäva demokrati, kompromissernas politik.

Våld är ofta på tapeten då religion diskuteras, och det gäller nog inte bara dagsläget. Just nu ställs gärna kristendom mot islam, Bibeln mot Koranen. Den senare är jag inte insatt i, men bjälken i vårt eget öga känner jag till sedan barnsben.

Kristendomens biblar borde vara K18-märkta, med tanke på det våldsfixerade innehållet. Det gäller inte bara Gamla Testamentet, utan också Nya Testamentet. I en I dag-kolumn rubricerad "Mod bära sitt kors" (HBL 21.8) hänvisar Olav S. Melin till den rikssvenska #mittkors-debatten. Melin återger Antje Jackeléns påpekande "att korset fortfarande är kyrkans främsta symbol för frälsning, försoning och fred", samt Bengt Kristensson Ugglas konstaterande att det är "symboler och traditioner som hjälper oss att begrunda och reflektera".

Själv har jag svårt att se någonting annat än ond, utdragen död bakom korset som symbol. Korset är ett avrättnings- och tortyrredskap. Och det finns ingenting fint, upphöjt, humanistiskt, exemplariskt och medmänskligt i den ritualslakt som är Bibelns nav. Med tanke på kristendomens illgärningar under åtskilliga århundraden är korset i och för sig symbolen som träffar huvudet på spiken. George Orwell var ingalunda först med sitt "newspeak" i romanen 1984. Nya Testamentet hann långt före med sitt våld som kärlek.

Vid de tillfällen jag sitter i en kyrka under en traditionell ceremoni, och ser Jesus blödande på korset som kyrkans (kristendomens) galjonsfigur, är det en bjälke i mitt öga som hjälper mig att begrunda och reflektera och ta avstånd från våldsdyrkan. Att fortfarande hänga fast vid korset som främsta symbol är en uttömmande varudeklaration: avrättning är den definitiva lösningen, som gör skillnaden.

Gunnar Högnäs Åbo

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00