Relationerna som skapar oss

Kjell Westös nya roman är familjekrönika, vänskapsskildring, generations- och relationsroman och ett försök till diskussion av det senmoderna västerländska samhällets kris. Vänskap, våld och feghet, aggressiv och sårbar maskulinitet är bekanta teman för Westö, och här utforskar han dem med bravur.

Roman

Kjell Westö

Den svavelgula himlen

Schildts & Söderströms 2017

Det börjar som i en film noir: en mörk och stormig höstkväll på Drumsö märker berättaren att någon rör sig utanför hans fönster. Ett par veckor senare smäller det – ett våldsdåd och kort därpå ett försvinnande drabbar hans närmaste krets.

Men början är egentligen slutet, den punkt där många decenniers skeenden får sin yttersta konsekvens. Kjell Westös senaste roman är ingen erotisk thriller à la Lang (2002) även om den i hög grad sysselsätter sig med erotiken. Den svavelgula himlen är en skildring av en grupp finlandssvenskar i det senaste halvseklets Finland: den är familjekrönika, vänskapsskildring, generations- och relationsroman och ett försök till diskussion av det senmoderna västerländska samhällets kris.

Sommarparadiset magi

I begynnelsen är det sent 60-tal, och den tioåriga berättaren lär känna först den ena och sedan båda syskonen Rabell, Alex och Stella, under sommarlovet ute på Ramslandet. Relationen till syskonen Rabell ska komma att definiera hans liv ända in i den sena medelåldern. Om något är romanen en sinnebild för de små finlandssvenska kretsarna, eller – ur en annan synvinkel – hur det är relationerna till några få personer som verkligen skapar oss som människor.

När berättaren blir vän med Alex Rabell möter medelklass överklass och sommartorpet det anslående Ramsvik gård. Den svavelgula himlen är icke överraskande en Helsingforsskildring, men särskilt framträdande och betydelseladdad i romanen är den finlandssvenska litteraturens topos par excellence: sommarparadiset. Sommarvistet är en plats för uppväxtens verkliga och ihopdrömda magi, för konflikter och tragik men även för stunder av förtätad livsintensitet där vi ingår i djup och mystisk förbindelse med en annan människa. Det är den svavelgula himlens plats, och genom denna plats förmår Westö berätta om modernitetens framfart, om klass, kapital och lojalitet, och om försoning.

Familjehemligheter

Romanen börjar som skildring av den finlandssvenska överklassens familjehemligheter, och även om den sedan breddas förblir utforskandet av klassrelationer en röd tråd. I förhållande till båda syskonen Rabell är berättarens fascination och konflikter klassrelaterade. Här beträder Westö välkänt territorium: medelklasspojkens erotiska fascination för överklassflickan känns igen, liksom fascinationen med den framgångsrike mannen, ofta inom finansvärlden. Den fanns redan i genombrottet Drakarna över Helsingfors (1996) och visst bär Alex drag av till exempel Drakarnas Sammy Ceder. Det hörs många ekon från tidigare Westöverk i Den svavelgula himlen, allt från variationer av specifika scener till större teman, som uppdelningen i starka och svaga människor eller figurer som mobbaren, här i form av Jan-Roger Johansson vars föregångare är "Drakarnas" Råttis och ännu tidigare Melba ur långnovellen Melba Mallinen och jag. Inte minst delar berättaren och Gå inte ensam ut i nattens Frank Loman en hel del karaktäristika.

Samtidigt står Den svavelgula himlen stadigt på egna ben. Uppväxtskildringen är mästerligt genomförd och full av humor. Westö behärskar sina platser, sina scener och sina gestalter – patriarken Poa Rabell är fenomenal! – intill perfektion. Allra skarpast framträder Alex Rabell, med sina växlingar mellan charm och kyla, sina särskilda manér och sitt sätt att tala. Alex, överklasspojken och finansmannen, hade lätt kunnat bli ointressant och förutsägbar men blir i stället mänsklig och fascinerande.

Som kontrast är kärleksföremålet Stella inte lika skarp i konturerna, men så beskrivs hon också som en kameleont: "alla karaktärsdrag verkade rymmas i henne". Berättaren förtäljer hur erotiskt besatt han är av henne, men vid sidan av det inledande sexuella mötet på en gräsmatta vid Ramsvik – en av många perfekt utformade scener – känns besattheten inte. I stället framträder Stella som en människa i egen rätt först i romanens slut, passande nog eftersom det är då berättaren själv förmår se henne som sådan.

Vänskap, våld, feghet, makt

Desto knivskarpare är skildringen av maktförhållandena i vänskapskretsen. Vänskap, våld och feghet, aggressiv och sårbar maskulinitet är bekanta teman för Westö, och här utforskar han dem med bravur. I skildringen av den delikata och livsfarliga dynamiken mellan berättaren, Alex, den känslige Krister Tuominen och huliganen Jan-Roger Johansson – som lyder Alex som en liten hund – lyckas Westö bygga upp en oerhörd spänning. Maktdynamiken följs långt upp i vuxenheten och kompletteras med en självifrågasättande aspekt. Just reflektionerna över de livsberättelser vi gör oss, och deras bristande pålitlighet, hör till det mest givande i romanen.

Utöver ekona från tidigare verk finns det också en självbiografisk flirt med läsaren: berättaren är en författare som slog igenom med "Drömmaren vid Smedsplan", en doppelgänger till Drakarna i Helsingfors. Det är inte första gången Westö skildrar en betydligt mindre framgångsrik författare än han själv, och som metafiktiv fint tillför det inte romanen mycket. Men författarskildringen bidrar till att röja andra sidor av berättarens personlighet – hur författarskapet handlar om framgång och bästsäljarlistor och att alternativet är flopp, att vara en förlorare. Hans världsbild är inte så olik Alex Rabells som man först kunde tro.

Problematiskt slut

Den svavelgula himlen är också samhällsskildring, men trots att 80-talets finansyra och 90-talets finanskris skymtar förbi är det människorna som står i förgrunden. För det mesta lyckas Westö undvika det överflöd av tidsmarkörer som i vissa av hans verk har kunnat belasta gestalterna och tränga undan berättelsen för en historielektion. Överraskande nog är det i slutet, i vår omedelbara samtid, som den moraliska tidsdiskussionen blir en börda i stället för en integrerad del av berättelsen. Visserligen har diskussionen om individens moraliska ansvar påbörjats i inledningen, men när den ska föras vidare via en yngre generations gestalter lyckas det inte utan en hel del staffage, utskrivna tolkningar samt en karaktär, Amir, som förblir platt och instrumentell.

Samtidslitteraturen behöver utan tvivel ta itu med det som händer just nu, med flyktingströmmar och global orättvisa. Utan att avslöja för mycket av romanintrigen kan sägas att det sammanhang som diskussionen om lidandets universella karaktär placeras in i inte fungerar utan blir etiskt problematiskt. Upplösningen av intrigen är heller aldrig det intressanta med romanen, för de personer den berör var aldrig berättelsens nerv.

Men romanslutet innebär också en fördjupning av personporträtt som engagerar, och ett givande samtal om roller och alternativa livsberättelser. Här knyts många trådar väl samman – vänskapen med minnesproblematiken, kärlekshistorien med åldrandet. Vi kan ha spelat helt andra roller i andras liv än vi trott att vi har gjort, och vi är heller aldrig färdiga med att lära känna våra närmaste.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33