Regeringsansvar populisternas boaorm

Bild: Wilfred Hildonen

"De två nordiska fallen pekar på att regeringsansvarets konsekvenser inte är annorlunda för populistiska partier än för andra politiska partier. En effektiv och sammanhållen partiorganisation som kan hantera interna konflikter är en förutsättning för ett framgångsrikt regeringsparti."

En vanlig föreställning är att regeringsansvar konsumerar populistiska partier som boaormen kramar ihjäl sitt byte. Populistiska partier, antar man, har en svag regeringstålighet då de ingår samarbeten med det politiska etablissemang man tidigare kritiserat.

Uppfattningen om att populistiska partier förlorar sin själ i regeringen vilar på antagandet om att de först och främst är missnöjespartier. Att rösta på ett populistiskt parti är mer en protest mot de övriga partierna än en sakpolitiskt motiverad handling.

Den seglivade föreställningen om populismens oförenlighet med regeringsansvar har kommit att ifrågasättas då allt fler europeiska högerpopulistiska partier har regeringserfarenhet.

Bilden som framtonar är mer komplex. Kostnaderna av regeringsdeltagande är relaterade till det inflytande partiet har över regeringens politik och den politiska dagordningen. Även partiorganisationen är av betydelse för hur partiet kan hantera de partiinterna slitningar som uppstår då partiet tvingas ta tuffa beslut och kompromissa i sin politik. Populistiska partier skiljer sig inte från andra politiska partier i detta hänseende.

Fremskrittspartiet och Sannfinländarna är illustrativa exempel. Sannfinländarnas gradvis sviktande opinionsstöd och slutliga partisplittring bekräftar uppfattningen att antietablissemangspartier straffas i regeringsställning. Däremot utmanar Fremskrittspartiets överraskande goda valresultat i det norska stortingsvalet föreställningen om populismens regeringsoduglighet.

Fremskrittspartiets väljarstöd krympte i jämförelse med valet 2013 med knappt en procentenhet till 15,3 procent i måndagens stortingsval, vilket får anses som en framgång. Partiets historiska första regeringsperiod kröntes förutom av ett stabilt valresultat av en partiorganisation som slutit leden bakom sin partiledare under en tuff regeringsperiod. Siv Jensen har varit finansminister under fyra år som kantats av sjunkande oljepriser, minskade statsintäkter och en för norska förhållanden hög arbetslöshet.

Fremskrittspartiets erfarenheter står i skarp kontrast till Sannfinländarnas, vars opinionsstöd snabbt halverades i jämförelse med de 17 procent partiet fick i riksdagsvalet 2015. Regeringsfrågan var en viktig anledning till partisplittringen, som följde efter att Jussi Halla-aho valdes till partiledare. Dessa divergerande erfarenheter har i högsta grad med ideologi, inflytande och partiorganisation att göra.

Både Fremskrittspartiet och Sannfinländarna har medverkat i center-högerregeringar. Det ekonomiskt liberala Fremskrittspartiet, befinner sig längst till höger på den socioekonomiska vänster-högerdimensionen i det norska partisystemet. Därför är Höyre den givna samarbetspartnern för att genomföra skattelättnader och privatiseringar. Frp stötte däremot inledningsvis på motstånd för sina krav på att välfärdssatsningar delvis skulle finansieras från den norska oljefonden, men då oljepriserna föll 2014 tvingades regeringen nagga på oljepengarna. Med oljefonden i ryggen har Fremskrittspartiet samtidigt kunnat utlova lägre skatter och större satsningar på välfärd, vilket vore en omöjlighet i de flesta andra länder.

Sannfinländarna placerar sig i mitten på den socioekonomiska vänster-högerskalan.

Priset för att ingå i en center-högerregering som privatiserar och skär ner i välfärden har kostat på. Under valkampanjen 2015 deklarerade Timo Soini att ett regeringssamarbete med Socialdemokraterna och Centern var att föredra eftersom en sådan sammansättning skulle ha inneburit mindre kompromisser. Sannfinländarna fick som regeringsparti snabbt ge vika på sina tre viktigaste vallöften: Inga ekonomiska stödpaket till Grekland, inga nedskärningar i välfärden och minskad invandring. Ett av de första regeringsbesluten var att bifalla EU-beslut om förnyat stöd till Grekland. Regeringen gjorde även nedskärningar i välfärden och i samband med flyktingkrisen tog Finland emot fler flyktingar än någonsin tidigare.

Sannfinländarna förmådde i motsats till Frp inte heller kapitalisera på flyktingströmmarna. Frp:s opinionsstöd sjönk under de två första regeringsåren, men under hösten 2015 återhämtades successivt en del av det sviktande opinionsstödet. Ett skäl var att den färgstarke Sylvi Listhaug intog posten som invandrings- och integrationsminister och med kontroversiella utspel lyfte hon integrationsfrågorna högt på den politiska dagordningen. Frp har inte tvekat att peka på resultat då Norge har tagit emot färre asylsökande, frågan om minskat ekonomiskt stöd till flyktingarna har väckts, samt krav på integration och anpassning till norska värderingar – demokrati, frihet och jämställdhet – har varit centrala i både Frp:s och Höyres retorik.

Dessutom har Frp:s parlamentariska stortingsgrupp i vissa invandringspolitiska beslut tillåtits rösta emot regeringens förslag då regeringen med oppositionens stöd, läs Arbeiderpartiet, fått en majoritet. Denna för den norska parlamentarismen säregna möjlighet för ett regeringsparti att symboliskt markera oenighet mot regeringen har bidragit till att upprätthålla skenet av att Frp inte kompromissar i för partiets väljare viktiga frågor.

Sist, men inte minst: Fremskrittspartiets partiorganisation är mer sammanhållen och bättre institutionaliserad än Sannfinländarnas. Frp har under sin drygt 40-åriga historia byggt upp en effektiv partiorganisation, och partiledningen har hållit rent hus med extrema yttringar både i förhållande till ekonomiska libertarianer som högerextrema. Regeringsdeltagandet fördjupade de sannfinländska partiinterna konflikterna mellan de mer pragmatiskt orienterade och de mer ideologiskt högerextrema sannfinländska falangerna, vilket kulminerade i partisplittring.

De två nordiska fallen pekar på att regeringsansvarets konsekvenser inte är annorlunda för populistiska partier än för andra politiska partier. En effektiv och sammanhållen partiorganisation som kan hantera interna konflikter är en förutsättning för ett framgångsrikt regeringsparti. Att svika viktiga vallöften står sig dyrt. Att få upp sina politiska hjärtefrågor på den politiska dagordningen är till fördel. Särskilt viktigt kan det vara att ha "en fot inne och en fot ute" och få avvika från regeringens politik i en för partiets väljare viktig fråga. Så lurar man boaormen.

Ann-Cathrine Jungar

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00