Regeringens sölande står kulturfältet dyrt – så föll en av Finlands mest ikoniska festivaler för andra året i rad

Festspelstältet som redan hade rests på Tokoistranden får nu monteras ned, innan en ton har ljudit. Bild: Heikki Saukkomaa

För närvarande liknar förhållandet mellan kulturlivet och statsmakten ett olyckligt kärleksförhållande, där många kulturarbetare upplever sig bli slagna men ändå är sina beslutsfattare trogna.

In i det sista väntade Helsingfors festspel på besked från myndigheter och regering om vilka restriktioner som skulle gälla för evenemang i Helsingfors de kommande veckorna.

Marko Ahtisaari var ännu förra helgen övertygad om att hela festivalen skulle förverkligas, eftersom den hade planerats med bästa tillgängliga kunskap om coronaläget.

Men torsdagens skärpta restriktioner verkar ha kommit som en kalldusch för festspelen. I beslutet tillämpades för första gången den reviderade upplagan av regeringens gamla hybridstrategi – läs den meningen på nytt – och med en vecka kvar till festivalstart kunde organisationen inte längre anpassa sig till de nya kraven på en indelning av publiken i avdelningar på 25 personer med tillgång till exempelvis egna toaletter.

Den infrastrukturella exercisen föreföll övermäktig också för den proffsigaste av evenemangsarrangörer. Slutresultatet blev att nästan allt ställdes in.

Observera att de nya strängare restriktionerna utfärdades samma dag som landets ledande politiker än en gång stod på Ständerhusets trappa och lovade en ljusare framtid för kulturbranschen. Att ett sådant sammanträffande ens är möjligt är bara ett bevis på att vänster hand inte vet vad den högra gör i hanteringen av coronakrisen.

Det är inte i sig en dålig sak att landets myndigheter har en viss autonomi, det kan snarast uppfattas som en garanti för att verksamheten styrs av regler snarare än politikernas nycker. Men när regelverket i sig självt är trasigt och smittskyddslagen efter våren 2020 börjat likna ett lapptäcke, där gällande lagstiftning kan innehålla flera skrivningar av samma paragraf som gäller under olika veckor, är det inget under att det blir som det blir. I nuläget kan man därför på Ständerhusets trappa lova guld och gröna skogar utan att det förändrar någonting inom en överskådlig framtid. I något skede rinner tiden ut, som den nu gjorde för Helsingfors festspel.

Med ens gick åter minst ett års arbete och arbetstillfällen för hundratals personer upp i rök. Ligger det inte något ironiskt i att en av Finlands historiskt mest ikoniska festivaler, och ett av Helsingfors internationella skyltfönster, tillåts falla för andra året i rad, alltmedan retoriken rör sig kring en ljusnande framtid?

Fältet inväntade regeringens nya hybridstrategi och ett öppnande av samhället, men fick skärpta restriktioner.

Förr i tiden hade det räckt med att någon hade väckt Kekkonen så hade allt ordnats. Men nu är Kekkonen död, och då är det varje medborgares ansvar att situationen åtgärdas.

När Finland skulle resa sig ur nittiotalets djupa depression gick det till slut rätt fort med hårda medel och en stor mängd mänskligt lidande, vars hela omfattning skulle gå upp långt senare.

Coronakrisen är en kris av en helt annan art och konst- och kulturlivet kommer självfallet inte att gå under i och med den. Men det mänskliga lidandets hela omfattning kommer att gå upp om många år.

För närvarande liknar förhållandet mellan kulturlivet och statsmakten ett olyckligt kärleksförhållande, där många kulturarbetare upplever sig bli slagna men ändå är sina beslutsfattare trogna då de känner att regeringen har gjort ett gott jobb.

Frågan i dag är hur nitiskt just kulturinstitutioner borde hänga kvar i ett sådant förhållande. Går det måhända att hitta andra, bättre moraliska rättesnören än de trassliga beslut som matas ut av ett trasigt regelverk som inte verkar gå att reparera?

Vad innebär de många restriktionerna och inställda evenemangen för dig som konsert- och teaterbesökare? Mejla din berättelse till wilhelm.kvist@hbl.fi.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bokåret 2021 på Bokström

Mer läsning