Regeringens år är bara visioner

Bild: Wilfred Hildonen

Statsministern har redan deklarerat sin målsättning att få sitt mandat förlängt med ytterligare fyra år efter 2023, vilket sätter sin specifika prägel på regeringspolitiken. De mjuka frågorna väger tungt, vilket noggrant hålls i minnet, när regeringsprogrammet realiseras.

Regeringsprogrammet är en lång, i huvudsak ofinansierad önskelista utan tidtabell. Det baserar sig på vallöftena och en överdimensionerad tillväxt på en halvannan procent och en sysselsättningsgrad på 75 procent, med tyngdpunkten på den sistnämnda. Knappast någon tror på siffrorna, kanske inte ens regeringen. Ett hundratal visioner remitterades i regeringsförhandlingarna för vidare utredning, ett fåtal leder någonvart. Digital- och innovationssektorn fick fortfarande inte en egen sakkunnig minister. Behovet, aktuella digitala storprojekt, skärpta krav på produktivitet och effektivitet, konkurrenskraft, är konstant. Samtidigt pendlar Finlands renommé.

Regeringens partier signalerade redan från början att man omges av en positiv atmosfär. Men upplägget är riskfyllt med tanke på alla löften, det uppenbara finansieringsgapet och själva partisammansättningen. Regeringens centrala budskap är "förändring", i motsats till föregångaren, som förment bara ville skära i välfärden. Budskapet förpliktar, till varje pris.

Konjunkturen avmattas successivt mer än väntat och torpederar för sin del regeringsprogrammet. Att fördela knapphet hör inte till regeringens ambitioner. De mångfaldiga löftena kontra resursbristen är en farlig konstellation. Oinfriade löften uppfattas som svek, villkorade eller inte. Följden är en accelererad lånefinansiering. Samtidigt förhåller sig en betydande minoritet i Centern kritiska till den rödgröna ekonomiska politiken. Friktionsrisken ökar. Finansministern kommer att heta något annat redan i höst. En ekonomi som bromsas upp kräver resoluta åtgärder. Men hänsyn till facket och vänsterns egna väljarskara urvattnar och hindrar nödvändiga strukturella reformbeslut, bland annat beträffande arbetsmarknaden.

Regeringen kan i sin skuldsättning kortsiktigt förlita sig på erfarenheten från riksdagsvalet. En stor del av väljarkåren struntar i statsfinanserna. Några populärt spenderade miljarder väger tyngre. Lånefinansieringen är för regeringen något pinsam mot bakgrund av regeringsprogrammet och försvaras aggressivt. Nyckelord som "internationell lågkonjunktur", "Keynes", "köpkraft", "konsumtion", "låg ränta" och "investering" upprepas till lust och leda. Ett informationskrig regering och opposition emellan är oundvikligt. Kritiska analyser och råd av internationella finansieringsinstitut behöver inte läsas mellan raderna.

Regeringens förtida avgång är knappast att vänta, om inte Centern hoppar av (också gallup-siffrorna kan avgöra). Ett SFP-avhopp fäller inte regeringen. För vänstern och De gröna, som med enastående 12 mot 7 (omröstningar förekommer inte ofta), nu äntligen, för en gångs skull, sitter i maktposition, skulle regeringens fall vara en katastrof. Nederlaget skulle sätta sina spår långt in i framtiden. Statsministern har redan deklarerat sin målsättning att få sitt mandat förlängt med ytterligare fyra år efter 2023, vilket sätter sin specifika prägel på regeringspolitiken. De mjuka frågorna väger tungt, vilket noggrant hålls i minnet, när regeringsprogrammet realiseras.

Sysselsättningsgradens tillskott – 60 000 nya jobb – som tillsammans med skattehöjningarna skulle finansiera goda föresatser, kommer inte att uppnås. Lånefinansieringen, som skulle undvikas, kommer att förvandlas till en dygd. Målsättningen gällande balans i de offentliga finanserna kommer inte att uppnås. Regeringen överlämnar till sin efterträdare ett land, som är sämre utrustat än i början av regeringsperioden.

Ett modigt ansvarstagande i politiken måste respekteras. I vilket sällskap, med vilka förutsättningar och med vilken slags politik är frågan. Regeringsansvar tas kollektivt och politiken utvärderas i val. I en vänsterdominerad mångpartiregering faller ansvaret inte jämnt. En "bidragspolitik" utöver resurserna, välfärd på kredit, en rejäl skuldsättning med konstant förhöjt skattetryck vinner inte gehör på borgerligt håll. Men, det slutliga utslaget får förstås i sinom tid också en och annan olyckskorp på läktaren. Ett helgalet scenario är inte omöjligt.

Ove Ohlström Helsingfors