Regeringen som stod i båten

Bild: Markku Ulander

Radikalisering och terrorism tycks vara termer som vi har reserverat för icke-finländare. De nya farorna måste vi tala om utan att falla i den gropen.

Regeringen talar mycket om terrorism, asylfrågor och invandring just nu. Det är intensivt, ryckigt och obeslutsamt. Frågan är om det bara handlar om ett moraliskt fumlande, eller om en "schyst polis–elak polis"-taktik för att lirka fram politiska mål. Dit hör den knepiga grundlagsjusteringen med 5/6-majoritet för att få till en ny underrättelselag.

Efter knivattacken i Åbo den 18 augusti flammade en diskussion upp som direkt involverade de 15 000 asylsökandena i Finland; den häktade gärningsmannen var en asylsökande från Marocko.

I mediemyllrets hetta klev alla skelett ur garderoberna på en gång, inklusive fantasierna om fångkolonier på finländska öar, för mörkhyade. Regeringen var inte alls en hjälplös åskådare där, utan blåste under med att i de ögonblick då man ska visa nationell beslutsamhet koka upp alla matrester från den senaste tidens debatter om invandring.

I budgetprocessen lyckades klänga-vid-makten-partiet De blå till och med hos sina regeringskamrater hämta hem några kottar att gräva ner för vintern – i form av en ytterligare skärpt asylpolitik.

Regeringen inser nu att det var lite tokigt att det blev så där, att terrorism och utlänningar i allmänhet kopplades samman. Utan att egentligen backa offentligt talar man nu med partiledare och medier i slutna rum om ett bättre samtalsklimat, samtidigt som vår rubbade trygghet behöver åtgärdas.

Att inrikesminister Paula Risikko (Saml) vid riksdagens frågetimme på torsdagen var tydlig med det var ändå en viktig korrigerande manöver. Regeringen hade själv stått upprätt i båten ett tag.

Givetvis för flyktingpulser och invandring från krisområden in nya säkerhetsrisker hos oss. I en global värld går det inte att undvika. Vill någon göra ett terrordåd i Finland går det att resa in på ett otal sätt; som studerande, affärsresande eller turist.

Centralkriminalen sägs kontinuerligt följa med ett tusental personer i Finland. Den ena halvan är osäkra element bland våra utlänningar, den andra halvan inhemska våldsorienterade nördar. Plus då den professionella, "ordinarie" brottsligheten.

Polisen har sin egen päls att kamma med vissa interna attityder till ras och härkomst. Högste polischefen Seppo Kolehmainen framstår ändå som förnuftig i fråga om att både finländare och utlänningar på kant med psyket, livet och kulturerna åtminstone inför polisen står på samma linje. Särskilt om man har valt att möta patrullen med dragen kniv.

Brottspåföljdsverket rapporterar nu om att ett 80-tal fångar i finländska fängelser ska ha radikaliserats via islamistiska klickar och imamer. Det är en ny kultur vi måste veta att existerar och att den är farlig enligt mönster vi ännu inte förstår.

Samtidigt verkar "radikalisering" och "terrorism" ha blivit termer reserverade för icke-finländare.

I årtionden har en del finländska brottslingar kommit ur fängelserna som värre kriminella än när de åkte in – men vi har inte kallat det radikalisering.

I hundratals år har en finländsk kultur, inte avlägsen från alkohol, gett människor som har hållit familjer, släkter och byar i skräck för sitt våldsbeteende ett förklarat rum – utan att kalla det terror.

Gör vi så här rasifieras vårt språk och vårt sätt att tänka – i riktning bort från idén om allas lika värde och rätt till värdighet.

Jan-Erik Andelin HBL:s Nordenkorrespondent i Stockholm

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning