Regeringen Rinne inleder kampen om den nordiska välfärdsmodellen

Bild: Wilfred Hildonen

Hur och på vems villkor ska den nordiska modellen reformeras? Och hur mycket kan man reformera utan att förlora essentiella bärande element och värden, undrar Mikko Majander, docent i politisk historia vid Helsingfors universitet samt samhällsanalytiker i Tankesmedjan Magma.

President Sauli Niinistö har berättat vid flera tillfällen att han under sina många resor har märkt hur mycket beröm den nordiska modellen njuter internationellt. Den är också någonting som han har framhållit i sina möten med stormaktsledare, från Kina till USA.

Det är inget under att praktiskt taget alla inom finländsk politik talar varmt om den nordiska modellen. När man en gång har nått en plats i Champions League, vem skulle frivilligt ge bort den? År efter år toppar de nordiska länderna olika internationella rankinglistor som mäter samhällets välmående och framgång.

Men, själva debatten börjar när man frågar vem som egentligen bestämmer vad den nordiska modellen bör innebära. Akademiker har redan länge påpekat att det faktiskt är frågan om fem olika modeller som – trots likheter – har utvecklats genom varierande kompromisser i vart och ett av de nordiska länderna.

Men i Sverige fick man slutligen nog av den "kulturella appropriering" som Fredrik Reinfeldts Nya moderater utövade genom att kalla sig för ett arbetarparti. Socialdemokraterna skaffade från patent- och registreringsverket ett varumärkesskydd: med den nordiska modellen får man hänvisa endast till arbetarrörelsens tradition.

Politik är ofta en kamp om begrepp och innehållet tolkas på nytt när tidens anda förändras. I Sverige lyckades Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs borgerliga allians förverkliga sin arbetslinje under åtta år i regeringsställning (2006–2014). Samtidigt som den kära västra grannen och konkurrenten snabbt reste sig ur den internationella finanskrisen stampade Finlands ekonomiska utveckling på stället.

Det finns gott om förklaringar till varför vägarna gick åt olika håll. Hur som helst, en följd i den finländska debatten har varit att de nordiska (svenska) argumenten har flyttat från löntagarna och den politiska vänstern till näringslivets och högerns sida.

Den som personifierar denna förändring bäst är nationalekonomen Juhana Vartiainen. Han har alltid varit en trogen anhängare av den nordiska välfärdsstaten, men avstod inför riksdagsvalet 2015 från sin socialdemokratiska partibok för att i stället kandidera för Samlingspartiet.

Arbetsmarknadspolitiken är det tydligaste slagfältet. Gång på gång har Vartiainen samt näringslivets språkrör hänvisat till erfarenheter från de skandinaviska länderna som har lett till högre sysselsättningsgrad, lägre arbetslöshet, bättre löner, konkurrenskraft och ekonomisk framgång.

I Sverige har detta underlättats av lokala avtal, i Danmark gäller en aktiv arbetskraftspolitik och i Norge bland annat en lättare modell för allmänbindande kollektivavtal. Fackföreningsrörelsen har i dessa arrangemang funnit en egen konstruktiv roll, medan facken i Finland enligt Vartiainen skyddar gamla korporativa maktstrukturer i samarbete med arbetsgivarorganisationerna.

Varje parti och intresseorganisation lyfter från internationella jämförelser fram sådana element som passar deras egen agenda. Fast det går förstås inte att plocka enstaka russin ur främmande politiska helheter.

Sverige och Finland må ha många rätt likadana samhällsstrukturer, men i praktiken finns det också stora skillnader i mentaliteten och i förhandlingskulturen som historiens gång har utformat.

Ändå har Norden en speciell tyngd som argument. De skandinaviska länderna används nästan dagligen som en referens i de finländska samhällsstudierna och i debatter. Sverige håller fast vid sin roll som Finlands viktigaste internationella förebild. Emellertid också som en hotbild till exempel inom skolsektorn eller i invandringspolitik. Man borde undvika att göra samma misstag som banbrytaren har gjort.

Under välfärdsstatens expansionstid brukade man skämta, mestadels i en positiv anda, att Sverige visade hur Finland skulle se ut inom tio eller tjugo år. Nu hänvisar Sannfinländarna till de mångkulturella förstäderna i Malmö, Göteborg och Stockholm och säger detsamma. Och det är inget skämt utan en varning.

Det nordiska välfärdssamhället hade ingen plats i Juha Sipiläs borgerligt betonade regeringsprogram medan Antti Rinnes regering manifesterar på den första textsidan i en klassisk socialdemokratisk stil att det är "en hållbar och rättvis modell som klarar av att svara på framtida utmaningar".

Men pudelns kärna kommer fram genast i nästa stycke: "Förändringarna i världen och framtida utmaningar förutsätter emellertid att den nordiska modellen ses över och stärks med sikte på 2020-talet."

Kampen börjar här: hur och på vems villkor ska den nordiska modellen reformeras? Och hur mycket kan man reformera utan att förlora essentiella bärande element och värden? Även borgerliga reformivrare har motiverat sina krav med viljan att rädda välfärdssamhället.

Under de senaste år har Stefan Löfvens rödgröna regering inte i nämnvärd grad dragit tillbaka åtgärder som Reinfeldt & co genomförde. Möjligheterna och kanske också motivationen för det har nu ytterligare minskat när socialdemokraterna måste regera med Centerns och Liberalernas latenta stöd.

Internationellt sett mår den nordiska modellen fortfarande bra. Efter socialdemokraternas relativa framgång i Sveriges, Finlands och Danmarks parlamentsval undrar man om vänstern också kan vinna initiativet tillbaka och inte enbart makten.

Mikko Majander är docent i politisk historia vid Helsingfors universitet samt samhällsanalytiker i Tankesmedjan Magma. Artikeln är baserad på hans studie Ruotsin malliin (med sammanfattning "Så som i Sverige") som Magma publicerade på våren.

Mikko Majander