Regeringen har skapat en studie i brutalitet

Bild: HBL

Regeringen våldför sig på den samhällsinstitution som tidigare öppnat dörrarna till ett livsrum för de unga som räckt livet ut.

Jag befinner mig i Finland denna vår, som gästforskare på Helsingfors universitets forskarkollegium (HCAS). I stället för en stillsam tillvaro, hamnade jag mitt i de största nedskärningar som finländska universitet någonsin varit med om.

Rektor Jukka Kola är ytterst ansvarig för vad som nu händer på Helsingfors universitet. I intervjuer ger han intryck av att vara besjälad av universitetens uppgift. Respekten för kunskap och forskning har minskat i Finland är hans bedömning, och i det kan man bara ge honom rätt. De enorma nedskärningarna kan få förödande konsekvenser som sträcker sig decennier framåt. Det är bara att hålla med. I nästa andetag menar han att det finns andra universitet i landet som ligger närmare till hands för regeringens skarpslipade machete. Där tappar han mig. I ett läge där högre utbildning och forskning attackeras i sin faktiska existens börjar Jukka Kola spela Svarte Petter.

I stället för att den starkaste länken i kedjan ställer sig i spetsen för att försvara helheten aspirerar Helsingfors universitet på särställning och undantag. Alexander Stubb måtte gnugga händerna: de stackars akademikerkrakarna, de begriper inte ens att vara lojala med varandra i den tuffaste av tider.

Och varför i herrans namn skulle Helsingfors universitet vara privilegierat av en regering som dels består av en kraftfull portion Sannfinnländare med starkt stöd i regionerna utanför huvudstaden, dels så tydligt som det över huvud taget är möjligt i ett samhälle som kallar sig civiliserat, öppet valt att demonstrera sitt förakt för kunskapens profession.

På Orwellskt nyspråk kallar man det som pågår på universitetet för "samarbetsförhandlingar". Med egna ögon har jag sett hur de två mest erfarna och ledande administratörerna på kollegiet blivit förolämpade av det universitet de lojalt tjänat så till den milda grad att de nu lämnar sina tjänster inom loppet av några veckor. Vem tackar frivilligt ja, efter att ha skött sitt arbete framgångsrikt, till att bli berövad arbetsledande uppgifter och gå ned 1 000 euro i lön? Dessa båda behöver inte krypa för ledningen, därtill är de alltför kompetenta, utan väljer arbetslösheten. Brutaliteten i ledningens agerande är häpnadsväckande. Besked om avsked sker indirekt via att ett mejl dimper ned, och många får inte ens möjlighet att i värdighet lämna över till några andra innan de packar ihop.

Och skammen, kan man undra? Skammen över vad man i centraladministrationen utsätter människor för, människor som alldeles nyss på många håll var stöttepelare, var finns den? Inte hos dem som utför. Det är hos många av dem som blivit utsatta, och stannat, som en slags generad skam kan anas.

Ilskan då? Ilskan över att ha blivit sviken, över föraktet, över bristen på civilkurage från universitetets sida. Öppen ilska lyser med sin frånvaro. Ingen sitter säkert, att stå upp för andra grupper kan straffa sig, och att formulera kritik mot ledningen likaså. Universitetets ledning har medvetet satt sina anställda i en infernalisk sits, där grupper av anställda – administratörer mot forskare, professorer mot andra professorer – spelas ut mot varandra. Regeringen är inte sämre. Den spelar ut universitet och högskolor mot varandra.

Ingen ber heller om ursäkt. För den regelrätta misshandel av människor som arbetat under många år inom universitetet och plötsligt ser sin yrkestillvaro rämna. Och varför skulle någon göra det, när landets statsminister föraktfullt i tv talar om "all världens docenter" och finansminister Alexander Stubb utbrister att "om det tidigare fanns tre skäl att bli professor, juni, juli och augusti, så är det inte längre så".

Regeringen våldför sig på den samhällsinstitution som tidigare öppnat dörrarna till ett livsrum för de unga som räckt livet ut. Stubb vill att Finland i fortsättningen ska framleva tillvaron i en räknesnurra. Det vill inte jag. Finlands sak är vår.

Li Bennich-Björkman Skytteansk professor i vältalighet och statskunskap, Uppsala universitet

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08