Regeringen har inte befogenhet att genom selektiv passivitet döma finländare utan rättegång

Bild: Wilfred Hildonen

Nationell säkerhet hör till populismens standardarsenal då det gäller att trampa på demokratin eller medborgarnas rättsskydd och de mänskliga rättigheterna.

För tre månader sedan skrev jag en insändare om finländarna som strandat på al-Hol-lägret i Syrien. Insändaren var respons till den tidigare regeringens beslut att lämna mödrar kvar på lägret, men omhänderta deras barn. Min oro riktade sig mot regeringens sätt att försumma finska statens rättsstatliga principer för att undvika ett politiskt impopulärt beslut. Därefter har en skara prominenta professorer i rättsvetenskap konstaterat att det inte hör till statens befogenheter att som straffåtgärd avstå från konsulära tjänster till sina medborgare.

Den dåvarande regeringen var ett högerkonservativt block som delade makten med före detta Sannfinländare. Enligt Yles undersökning ville endast hälften av befolkningen att staten skall hämta hem barnen. Tre fjärdedelar tyckte att deras mödrar får klara sig själva. Det fanns helt enkelt inte politisk vilja att hjälpa finska muslimer i nöd. Min förhoppning var att den nya, så kallade vänsterliberala, regeringen skulle prioritera lagen framför politik.

Till min besvikelse informerade statsminister Antti Rinne att Finland inte har någon plan att hjälpa vare sig kvinnorna eller deras barn. Utsagan hördes under riksdagens frågestund. Oppositionen med Sannfinländarna i spetsen lyckades väl artikulera finländsk islamofobi och svikande solidaritet gentemot minoriteter. Justitieminister Anna-Maja Henriksson svarade att regeringen inte börjar "aktivt hämta bort dessa människor". Den lokala administrationen i Syrien har informerat att de vill bli av med utlänningarna i lägret och att de vid behov kan hjälpa. Men de överlåter utländska medborgare endast till deras respektive regeringar. Att inte "aktivt hjälpa" betyder då helt enkelt att vägra fungera som medlare.

Regeringens argument lyder att lagen om konsulära tjänster inte förpliktar staten att vidta åtgärder, vilket strider direkt emot uttalanden av Finlands ledande experter. Det hör inte till regeringens befogenhet att genom selektiv passivitet döma finländare, inklusive barn, skyldiga utan rättegång och straffa med fångenskap på obegränsad tid. Regeringens uppgift är att verkställa lagen, vilket den inte har gjort. Då lagstiftningen inte är tillräckligt specifik för att tillåta en entydig tolkning, reflekterar tolkningen av denna snarare ett val än själva innehållet i lagen.

Inrikesminister Maria Ohisalo konstaterar att regeringen måste balansera mellan två olika ansvar. Å ena sidan har staten en skyldighet att försvara medborgarnas rättsskydd och grundläggande rättigheter. Å andra sidan bör staten trygga vår säkerhet här i Finland. Säkerhetsrisken baserar sig på Skyddspolisens rapport. Den varnar för mödrarnas potential att sprida jihad när de väl återvänt till Finland. Att Skyddspolisen med sin nya spaningslag inte kan hålla ett tiotal kvinnor i schack övertygar helt enkelt inte. Det leder en till att fråga ifall polisens riskanalys snarare speglar institutionens inre politiska kultur än de empiriska uppgifter som de har till uppgift att kommentera.

Låt mig idka vild spekulation. Regeringen, speciellt SDP och Centern är inte villiga att ta ett bakslag genom att gå mot den allmänna opinionen. Sannfinländarnas popularitet har fördubblats sedan sexualbrotten i Uleåborg förra vintern. Ledningen är rädd för att man skänker populisterna röster som på silverbricka om man hjälper finländarna i al-Hol. Det liberala blocket, SFP, De gröna och Vänsterförbundet är kanske av en annan åsikt. Fattigdomsforskaren Ohisalo fick munkavle då hon på Twitter yttrade att beslutet inte är hugget i sten. Det vore strategiskt dumt att föra en politisk dragkamp i denna fråga inom koalitionen i början av regeringsperioden.

Regeringen fattade ett populärt beslut bland befolkningen. Än sen då? Till regeringens uppgifter hör väl att representera folkets vilja. Nationell säkerhet hör till populismens standardarsenal då det gäller att trampa på demokratin eller medborgarnas rättsskydd och de mänskliga rättigheterna. Europeiska plurala demokratier genomgår sociala omvälvningar. Etablerade politiska partier förlorar fotfäste till makthungriga politiker som pekar med ett anklagande finger mot de svaga. Moderata politiker reagerar genom att anamma deras diskurs. I processen normaliseras odemokratisk praxis, illiberala värden, islamofobi och allmän främlingsfientlighet.

Tyvärr har också kritiska medier lyst med sin frånvaro. Då politiker använder ett tvivelaktigt säkerhetsargument för att legitimera åsidosättandet av medborgarnas rättigheter borde alarmklockorna ringa i mediehusen. Var var de kritiska journalisterna vars uppgift är att grilla makthavarna då de slingrar sig på detta sätt? Faktumet att beslutet inte tillskrivits ideologiska anspråk påvisar vidare hur högerpopulismen krupit in i vardagen. I demokratiska samhällen spelar autonoma medier en nyckelroll i att bekämpa icke-demokratiska element. Den rollen får inte negligeras.

Otto Segersven, Berlin, Tyskland

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning