Venus i nya pälsar

Laddat. I David Ives version av Venus i päls sker maktkampen mellan en pjäsförfattare (Sampo Sarkola) och en provspelande skådespelare (Armi Toivanen).Bild: Antti Mattila

I Stadsteaterns digra utbud av nyare anglosaxisk dramatik är Venus i päls ett av de bättre valen.

Venus turkiksissa (Venus i päls)

Text: David Ives efter Leopold Ritter von Sacher-Masochs roman. Översättning: Reita Lounatvuori. Regi: Hilkka-Liisa Iivanainen. Scenografi: Antti Mattila. Dräkter: Sari Salmela. Ljus: Vesa Ellilä. Ljud: Eradj Nazimov. Maskering och hår: Tuula Kuittinen. På scenen: Armi Toivanen, Sampo Sarkola.

Premiär 7.4 på Helsingfors stadsteater, Terrassgatans scen.

Det handlar om maktbalans. Om identitet, kön och samhällsklass, som pjäsförfattaren Thomas (Sampo Sarkola) beskriver saken i David Ives nyversion av Venus i päls. I Leopold Ritter von Sacher-Masochs kortroman från 1870 är dessa teman särskilt brännbara eftersom de placerar sig i ett samhälle där kvinnan var underställd mannens förmyndarskap, något som allt fler intellektuella hade börjat motsätta sig.

Henrik Ibsen och August Strindberg hörde till dem som kritiserade detta förmyndarskap för att det omöjliggjorde verklig kärlek, och Sacher-Masoch är ute i samma ärende. Både Ibsens Ett dukkehjem och Strindbergs Fröken Julie ekar följdriktigt i David Ives dramatisering. Mest berömd blev Venus i päls ändå för det dominanstema som förekommer i den, vilket gav upphov till ordet masochism.

David Ives har bytt ut romanens ursprungliga ramberättelse och förflyttat händelserna till nutid. Det handlar om pjäsförfattaren Thomas som söker en kvinnlig huvudrollsinnehavare för sin nya dramatisering av romanen. Ingen lämplig skådespelare hittas, och han har nästan gett upp när en försenad sökande (Armi Toivanen) infinner sig. Hon bär samma namn som romanfiguren, Wanda, om också stavat med enkelt V, och eftersom motspelaren har gått hem åtar sig Thomas att själv läsa den manliga huvudrollen under provspelningen.

Gediget hantverk

Under läsningen börjar fiktionen och verkligheten flyta samman allt mer, och snart kan ingen längre säga om replikerna i manuskriptet handlar om romanens Wanda och Severin, eller om de två personerna som läser dem i en källarlokal någonstans.

Det är med andra ord ett klassiskt kammarspel för två roller, där den laddade dialogen (med åskvädret som dundrar utanför som övertydlig symbol) står i centrum. Det blir otaliga överraskningar, mindre och större, och maktbalansen förskjuts ständigt mellan de två kontrahenterna. Upplägget med ett skådespel i skådespelet hör ju till standardrepertoaren i dramatiken, och några större aha-upplevelser bjuder Ives inte på.

Däremot är pjäsen ett gediget hantverk i sin genre, och därtill en pjäs som finurligt undviker de många fallgropar som kommer med projektet. Ives skämtar också friskt med dessa fallgropar, som när Vanda i en av sina första repliker undrar om det handlar om någon slags S/M-porr.

Hilkka-Liisa Iivanainen balanserar i sin regi skickligt mellan drama och komedi, och förvaltar kasten i Ives manuskript väl. Ibland stör ändå den myckna användningen av ljud- och ljuseffekter för att markera de dramatiska ögonblicken. Här hade en större tilltro till texten och skådespelarna varit på sin plats.

Toivanen och Sarkola är nämligen utmärkta. De hittar rätt våglängd från första början, spelar med exakta nyanser och känsla för textens skiftningar. Venus i päls är kanske framför allt ett drömmanus för skådespelarna, som får spela ut hela sitt register. I Stadsteaterns digra utbud av nyare anglosaxisk dramatik är Venus i päls ett av de bättre valen.

Martin Welander

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00