Rättfärdigad makt som dagsverke

I min bokhylla finns sedan tonåren Dag Hammarskjölds bok ”Vägmärken”. En liten samling maximer och dikter som FN:s generalsekreterare hade lämnat efter sig. De hittades efter att planet han färdades i störtat i september 1961.

När FN:s säkerhetsråd förra veckoslutet för första gången i sin historia möttes utanför New York, på Dag Hammarskjölds gård Backåkra i Skåne, gav det mig anledning att plocka fram den lilla samlingen som Hammarskjöld själv kallade dagbok.

Bläddrade och funderade om där skulle finnas någon visdom som kunde tjäna som ledstjärna för säkerhetsrådet, i synnerhet dess permanenta medlemmar, som tycks ha så svårt att inse sitt ansvar för Syrien.

Men anteckningarna är personliga, en resa in i Hammarskjölds inre. Han kommer inte med goda råd utan pejlar sig själv mot omvärlden och världsalltet.

"Blott den förtjänar makt som dagligen rättfärdigar den", skriver han innan han väljs till FN:s generalsekreterare.

Rättfärdigad makt, ja. Som jag förstår det är dess motsats missbruk av makten – men jag är inte alls säker på att det är den enda tolkningen.

Min version får i alla fall duga som grund för det fortsatta resonemanget kring FN, säkerhetsrådet och Syrien.

"Situationen kan liknas vid den som rådde under kalla kriget", sade FN:s generalsekreterare António Guterres på presskonferensen tillsammans med Sveriges statsminister Stefan Löfven i måndags. "Men det finns två fundamentala skillnader", fortsatte han. Under kalla kriget fanns det två supermakter som kontrollerade sina respektive satellitländer. I dag agerar flera stater självständigt. Den andra skillnaden är att de mekanismer som fanns på plats under kalla kriget för att utöva kontroll och förhindra att man plötsligt befann sig i ett okontrollerat tillstånd, inte längre existerar.

Jag vet inte om man kan kalla de permanenta säkerhetsrådsmedlemmarnas bristande förmåga när det gäller situationen i Syrien för missbruk av makt. Men en skrämmande brist på ansvarskänsla och humanitär solidaritet med Syriens folk handlar det om i alla fall.

Guterres underströk att man under det informella mötet ändå kunnat enas om två saker: att hjälpen måste nå alla som behöver hjälp och att det behövs en förhandlingslösning. Han kallade mötet "konstruktivt". Jag hoppas hans optimism är välgrundad.

Men han medgav att det är långt kvar innan säkerhetsrådet kan nå en överenskommelse om hur man ska hantera situationer där kemiska vapen har använts. Det dröjde oförsvarligt länge för de internationella OPCW-forskarna att ta sig in i Douma. Och även om de två veckor efter attacken lyckas fastställa att det verkligen handlade om en attack mot civila med förbjudna kemvapen – Ryssland och Syrien blånekade och sade att inga kemvapen använts – så finns det ingen mekanism för att fastställa vem som är skyldig. En sådan mekanism fanns tidigare, sade Guterres, men Ryssland motsatte sig den. Och vidare har man inte kommit.

En opartisk undersökning för att fastställa inte bara användningen utan också skulden måste ändå vara målet i slutändan, sade Guterres. Men han fick det att låta som om det gällde framtiden, inte retroaktivt.

Fokus har legat på kemattacken. Men själva problemet ligger djupare.

I en artikel av forskaren Lina Khatib från Chatham House påpekar Khatib att konflikten inte kan lösas med hjälp av enbart militära straffåtgärder, oberoende av hur kraftiga de är. Både Assads styrkor och rebellerna har visat att de kan överleva, skriver hon.

Många i väst verkar vara benägna att låta Assad "vinna" och inte göra någonting alls i hopp om att Syrien då ska bli mer "stabilt". Det är kortsiktigt och farligt. Det kan bädda för en ännu blodigare konflikt i framtiden, menar hon.

Med andra ord, det grundläggande problemet består så länge Assad sitter kvar vid makten. Och han har inte tänkt avgå.

Rysslands position är central. Men för att Ryssland ska börja förhandla på allvar måste Ryssland övertygas om att också USA menar allvar. Khatib ser stödet från Storbritannien, Frankrike och Saudiarabien som en möjlighet till att en enad front skulle kunna skapas och att man därmed kunde skapa en ännu bredare internationell plattform. Khatib påminner om att det inte är kemiska vapen som är det största problemet i Syrien. De är i själva verket symtom på själva grundproblemet, det vill säga Assads regim som har godkänt användningen av dessa vapen. Hon säger också att om Assad avskräcks från att använda kemvapen och fortsätter använda konventionella vapen mot sina egna medborgare och olagligt gripa folk och utsätta dem för tortyr så är inte mycket vunnet.

"Det kan aldrig bli fred i Syrien så länge Bashar al-Assad är kvar vid makten. Så länge den regeringen sitter kvar finns de orsaker som ledde till folkets protester kvar, ytterligare stärkta av regeringens agerande under de senaste sju åren. Parametrarna för detta beteende kommer inte att ändras även om regeringen 'vinner'. Som historien har visat blir inte diktatorer reformister över en natt ", är hennes slutsats.

Hammarskjöld igen. Och om att varje dag rättfärdiga sin makt. Efter sju år av krig i Syrien kan man åtminstone säga att Assad inte har rättfärdigat sin makt. Makt innebär också ansvar. Ett skräckvälde som Assads är att missbruka sin makt.

Då infinner sig frågan om säkerhetsrådets fem permanenta medlemmar med vetorätt, själva kan bevara – eller uppnå – ett internationellt anseende genom att stödja ett skräckvälde? Och kalla det att rättfärdiga sin makt inom FN.

Jag vet inte om "Vägmärken" i översättning fanns tillgänglig på Backåkra. Men visst vore det fint om deltagarna i det informella säkerhetsrådsmötet åtminstone hade tillfälle att bläddra i den.

Yrsa Grüne

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33