”Rätt” och ”fel” i radiospråket

Bild: Wilfred Hildonen

De språkvårdare som jobbar med de finlandssvenska medierna gör ett gott jobb, men har begränsade resurser. I insändarna efterlyses konkreta åtgärder från Yles sida för att stärka språket i radion och som mediespråksforskare kan jag inte annat än hålla med, skriver Jenny Stenberg-Sirén som anser att våra medier är oerhört viktiga för det finlandssvenska språkets framtid och att satsningar på språket behövs.

De senaste veckorna har språket i radion debatterats livligt i dessa spalter. Engagerade lyssnare lyfter fram flera punkter där de upplever att språket i radion inte når upp till den standard de vill ha. Svenska Yles program är en av de få nationella domäner där vi hör finlandssvenska i dagens samhälle och det är viktigt att den språkmodell vi får är vårdad, levande och genomtänkt.

Min forskning i det finlandssvenska radio- och tv-språket inkluderar också journalisternas språkideologier och mina studier visar att journalisterna tar språket på allvar. De betonar väldigt starkt att de vill att språket i radion ska vara gott och korrekt. Däremot ska det inte vara stelt och formellt, utan de anser också att språket i radion ska spegla den språkliga mångfald som finns i Svenskfinland.

Denna strävan efter ett vårdat men samtidigt ledigt språk tar sig olika uttryck i olika programgenrer: redaktörerna använder ett mer vardagligt språk i mer underhållande programgenrer, medan det formella språket hörs framför allt i nyheterna. Språk och innehåll blir således en helhet och det är inte alltid så lätt att separera det ena från det andra. Utvecklingen från programradio till flödesradio har ofrånkomligen gjort språket mer informellt, samtidigt som innehållet och musiken fått en mer lättsam inriktning; en kombination som irriterar en del lyssnare. Men betyder det att språket har blivit "dåligt" och kan man i så fall göra något åt saken?

Om vi tittar närmar på de exempel som nämnts i debatten ser vi att de berör olika nivåer i språket. Flera debattörer lyfter fram uttalsmässiga "fel" som de upplever som störande. Exempel som nämns är biblotek (för bibliotek), nyhetena (för nyheterna), barnena (för barnen), vädre (för vädret), stavelsekvantiteter, såsom pra:t:ar (för pratar) och bara (för ba:ra), och vokalkvalitet, där u-ljudet och ä-ljudet går mot finskans vokalljud.

Även dessa exempel skiljer sig från varandra. Det handlar dels om relativt vanliga uttalslättnader som förekommer i stora delar av Svenskfinland, dels om mer regionala böjningsformer eller uttalsdrag. I min doktorsavhandling har jag undersökt uttalet i nyhetsuppläsningarna åren 1970–2009 och några av dessa uttalsdrag ingår i min analys. Ett exempel är uttalet av ändelser, till exempel finalt -t i ord som kommit eller vädret (och inte kommi eller vädre). Under 2000-talet uttalas ändelserna oftare än under tidigare årtionden och nyhetsspråket har på den här punkten faktiskt blivit mer normnära.

Andra förändringar jag ser är att uttalet i nyheterna har blivit mindre helsingforsiskt och mer allfinlandssvenskt. För det första ser vi en stark minskning av uttalet med lång tonlös konsonant efter lång betonad vokal, som i exemplet pra:t:ar ovan (där alltså både a:et och t:et uttalas långt), och som främst förekommer i huvudstadsregionen. För det andra ser vi en liten ökning av kortstavigt uttal, det vill säga att man i stället för ba:ra säger bara (kort vokal i betonad stavelse). Kortstavigt uttal förekommer i hela Svenskfinland och i många dialekter, så på den här punkten kan man säga att uttalet i nyheterna har blivit lite mer vardagligt och mer regionalt neutralt.

Vilka uttalsdrag man reagerar positivt eller negativt på beror i hög grad på den språkliga miljö man är uppvuxen i. Regionala nyanser, om det så gäller uttalet av vokaler eller intonationen, är språkliga drag som vi har med oss hemifrån och som oftast finns kvar i språket hela livet. Det är en del av den språkliga mångfald som finns i Svenskfinland och en del av människans personlighet. I flödesprogram, där programledarens personlighet också har en betydelse för programmets profil, är det mer personliga språket en viktig del och ska enligt mitt tycke också få vara det.

Ett annat irritationsmoment som debattörerna lyfter fram är utfyllnadsord, som redaktörerna tar till då de behöver tänka eller hitta ord. Exempel som nämns är till exempel liksom, vad heter det nu och det här(an), som är vanliga i vardagligt tal. Denna typ av "fel" är det möjligt att åtgärda, om man vill. För det första kan man medvetandegöra redaktörerna om vilka ord de använder frekvent, vilket ofta räcker för att åstadkomma en förändring. För det andra kan man ge redaktörerna mera tid att förbereda sina sändningar, vilket är en resursfråga.

Ytterligare exempel som nämns är "fel" i mer traditionell bemärkelse, som kan slås upp i ordböcker och grammatikor. Det handlar om prepositionsuttryck, till exempel ansvar över i stället för ansvar för, stående uttryck, till exempel på plats och ställe i stället för på ort och ställe och pluralformer med -n, till exempel studeranden och videon i stället för studerande och videor. Den här gruppen är kanske den mest problematiska, eftersom avvikelser från normen kan bero på en bristande språkkänsla. Med hjälp av respons kan man naturligtvis utveckla sitt språk, men om språket inte är starkt i grunden krävs det rätt stora insatser för att man ska kunna stärka det i vuxen ålder.

Jag har konsekvent använt ordet fel inom citationstecken i denna text, eftersom det är knepigt att tala om rätt och fel när det gäller språkbruk. Inom språkvården har man allt mer gått in för att det är bruket som avgör, med andra ord att de former som språkbrukarna faktiskt använder är de som är korrekta. Språket förändras och det är mediernas krävande uppgift att både visa den förändringen och ge en modell för de rådande språknormerna.

Ett gott språk är en del av Yles uppgift, oberoende av programform, och det är viktigt att publikens respons tas på allvar. De språkvårdare som jobbar med de finlandssvenska medierna gör ett gott jobb, men har begränsade resurser. I insändarna efterlyses konkreta åtgärder från Yles sida för att stärka språket i radion och som mediespråksforskare kan jag inte annat än hålla med. Våra medier är oerhört viktiga för det finlandssvenska språkets framtid och satsningar på språket behövs, både för dem som nu jobbar på radion och för framtidens journalister, som ännu formar sin språkkänsla i skolor och hem.

Jenny Stenberg-Sirén

är mediespråksforskare och universitetslärare i journalistik. Hon disputerade i februari vid Helsingfors universitet med avhandlingen Språk och språkideologier i radio och tv. Standardspråk och språkstandarder i finlandssvenska radio- och tv-nyheter.

Jenny Stenberg-Sirén

Fem saker att komma ihåg när du ansöker om konsumtionskredit:

Ett lånebeslut från en ansvarsfull långivare är en försäkran om att du vågar ta lånet och att det inte kommer att leda till problem. Det viktigaste för konsumenten är att den egna ekonomin klarar av att betala tillbaka lånet. En ansvarsfull långivare tar hänsyn till detta. Fastän räntesatserna verkar svåra att förstå, lönar det sig att fästa uppmärksamhet vid långivarens ansvarsfullhet. 20.7.2018 - 00.00