Rasismen blev för mycket: "Jag kan inte bo i Finland längre"

Tröttnade på rasismen. Aktivisten Marjaana Toiviainen har fått nog av attitydklimatet i Finland och planerar flytta utomlands. Bild: HBL-arkiv/ Matteus församling

Prästen Marjaana Toiviainen har fått nog av attityderna i Finland. – Jag känner inte igen mig här längre, mängden rasism är så enorm att jag inte kan vara kvar, säger hon.

Det är en arg och besviken och mycket förkyld Marjaana Toiviainen som svarar i telefon på torsdag förmiddag. Några timmar tidigare har hon meddelat på Facebook att hon flyttar bort från Finland. I det här landet kan man inte längre bo, skriver hon. Och: "Hälsningar till regeringen: ni vann".

Rasism i Finland, skriver Toiviainen, är att hon som vit kvinna genast får ett larm installerat i hemmet då hon fruktar för sitt liv, medan hennes vänner med annan hudfärg inte får någon hjälp då de blir hotade, förföljda av nynazister eller fruktar för sitt liv.

Varför hon fruktar för sitt liv vill hon inte gå in på. Egentligen vill hon till en början inte kommentera över huvud taget, för det är nästan alltid den vita majoritetsbefolkningen som har ordet också i medierna, anser hon. Också då det gäller flykting- och asylfrågor.

Kyligt land

Toiviainen blev känd redan för några år sedan då hon härbärgerade rumänska romer i sitt hem och drog i gång ett projekt för folk som ville göra lika. Hon har bland annat varit med om att ordna nödinkvartering i kyrkan och blivit känd som en oförtröttlig försvarare av de asylsökandes rättigheter, en ofta sedd besökare vid demonstrationen på Järnvägstorget i centrum av Helsingfors. Dessutom jobbar hon som församlingspastor i Åggelby församling, med ansvar för integrationsfrågor.

Men nu har hon fått nog och planerar att flytta till Tanzania, där hon har bott senast 2009.

– Då jag senast flyttade tillbaka till Finland tänkte jag att det här ändå är mitt land, mitt språk, och att det är här jag ska bo. Men nu känner jag inte igen mig. Mängden rasism är så enorm att jag inte kan vara här.

Också Toiviainen själv har av allt att döma fått sig en hel del hat och hot till del. Bara hennes deltagande i demonstrationen mot deporteringen av afghanska asylsökande häromveckan har gett upphov till över tjugo klagomål till Helsingfors domkapitel. Det känns inte bra, men Toiviainen vill inte tala om sig själv.

– Jag är orolig för finländarna. Hur har landet blivit så kyligt, vad är det som har hänt och varför? Varifrån kommer hatet och i all synnerhet likgiltigheten? Själv får jag en massa kämpa på-meddelanden, men den unga afghanska kvinnan som skickas tillbaka till Afghanistan får ingenting. Det gör mig förvirrad och mycket sorgsen.

Arg också.

– Jag är inte utmattad, jag är väldigt arg på grund av rasismen. Det är den unga kvinnan i Afghanistan som är utmattad, inte jag.

Avvisad familj gömmer sig

Toiviainen vill gärna rätta till några missuppfattningar kring den omtalade afghanska tvångsavvisningen. Med fanns en familj på sex personer, med fyra vuxna barn, vars ena son dödats av talibaner.

– Jag läste alla deras handlingar i Krämertsskog, och märkte att allt hade gått fel i processen. Familjen lämnade in en ny asylansökan, men avvisades i alla fall nästa dag. Under vägen till flygfältet var jag i kontakt med dottern via Whatsapp, och hörde hur polisen sa att familjen inte längre fick träffa mig, deras representant i Finland. Det var alltså inte sant att de inte skulle ha bett om det.

Det som inte heller var sant var kanslichef Päivi Nergs överslätande påstående om att ingen försökt förhindra polisen.

– Det försökte jag visst, med stöd av grundlagens nionde paragraf och alla människorättskonventioner Finland anslutit sig till, säger Toiviainen.

"En utlänning får inte utvisas, utlämnas eller återsändas, om han eller hon till följd härav riskerar dödsstraff, tortyr eller någon annan behandling som kränker människovärdet", står det bland annat i nionde paragrafen. Hur det är med den saken är osäkert, menar Toiviainen.

– Jag har dagligen kontakt med den afghanska familjen. De är rädda för att dödas och gömmer sig. Varje dag frågar de om den nya asylansökan, om det hänt någonting nytt.

Håller hoppet uppe

I Finland förs nu en politik som inte respekterar mänskliga rättigheter eller ens den egna grundlagen, anser Toiviainen.

– Hur kan det ha gått så här? Min morfar stred i kriget för Finlands självständighet, men inte var det här det som han stred för.

Bland de asylsökande och demonstranterna som hållit ställningarna i över två månader ökar nu känslan av hopplöshet, berättar Toiviainen. Nyheter om att också barn och familjer tas i förvar och tvångsavvisas ökar förstämningen. Det gör också bilderna på landsmän som åkt tillbaka och sedan dödats.

– Samtidigt är det här den enda gemenskapen i Finland just nu som ger mig hopp. Det är otroligt hur de trots allt orkar hålla uppe ett hopp och ett lugn.

Inom kort hoppas Toiviainen att hon kan packa sina saker och styra mot varmare breddgrader. Hon har bott utomlands i flera repriser också tidigare, och att flytta är något hon ofta funderat på. Nu är det dags. I Tanzania är det annorlunda.

– Ingen lämnas ensam. De som kommer dit får en möjlighet att vara med om att bygga upp något.

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 4.11.2019 - 00.00

Mer läsning