Rara Brucknerverk och häftigt kontrasterande

Romantik & Revolt. Manskören Manifestum i Tempelplatsens kyrka 26.4. Dirigent: Jonas Rannila. Richard Gowers, orgel, Hannu Jurmu, tenor, Joonas Asikainen, baryton. Brecht Ensemble. Bruckner, Weill.

Det råder ingen brist på idéer när Manifestumdirigenten Jonas Rannila och hans högra hand Jan Salvén tänker till. Man har nu inlett ett treårigt vårkonsertprojekt där den romantiska repertoaren möter 1900-talsmusik och som ett första led häri kontrasterade man plock ur Bruckners sällan framförda manskörsmusik – med och utan ackompanjemang – mot Kurt Weills Das Berliner Requiem.

Ett lika vågat som fungerande val. De åtta företrädesvis profana Brucknerverken, av vilka flera sannolikt gjordes för första gången i vårt land, representerade mestadels hans tidiga presymfoniska produktion och visst kunde Bruckner – själv ivrig Liedertafelsångare och -dirigent – sin manskör, även om estetiken av naturliga skäl var bra mycket mer konventionell än i symfonierna.

Mestadels handlade det om för olika begivenheter ihopsvarvad bruksmusik. Stycken som Trösterin Musik, Trauungschor och den charmiga kvartetten Sternschnuppen fungerade dock utmärkt även lösryckta från sitt sammanhang och för den som är förtrogen med Bruckners finfina sakrala musik för blandad kör var detta en på alla sätt skojig överraskning.

Kontrasten till de betydligt mer tröstlösa stämningarna i Weills Requiem – som nu, otroligt nog, hördes i Finlandspremiär – var häftig, men inte utan sina poänger. Weills tonsättning av Bertolt Brechts texter ur Hauspostille är ett slags förstudium till operan Die Aufstieg und Fall der Stadt Mahagonny och det handlar om tvättäkta Weill, med kreativt nyttjande av populärmusikaliska tongångar och de bitande ironiska accenterna på sina rätta platser.

Manifestumherrarna sjöng mestadels på den tonalt och klangligt höga nivå man vant sig vid att de numera håller. I Bruckner tutade man ställvis på aningen urskillningslöst, medan Weills långtifrån lättbemästrade estetik klingade betydligt mer nyanserat. Den femton personer starka Brecht Ensemble gjorde ävenså väl ifrån sig, Hannu Jurmu och Joonas Asikainen var uttrycksfulla Requiemsolister och Richard Gowers presenterade som guldkant på det hela ett par rara stycken ur Bruckners, märkligt nog, minimala orgelproduktion.

Och Rannila vilar inte på lagrarna. Efter Manifestums konserter i Hagalund och Tempelplatsen späder han de två följande dagarna på med konserter i samma kyrkor med sin andra ensemble, Helsingfors filharmoniska kör (Carmina Burana och Bernsteins Chichester Psalms). I augusti dirigerar han Bernsteins Candide på Savoyteatern och i oktober Don Carlos på Alexandersteatern. Vid allhelgona är det sedan dags för Manifestums nästa storsatsning, Mendelssohns Oratorium Paulus.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Aktia hjälper dig att tänka framåt

De flesta finländare har idag koll på att hem, fritidsbostad och fordon behöver försäkras för att hålla ekonomin i balans om allt inte går som planerat. När det kommer till personförsäkringar är läget ett annat. Jämfört med många andra länder har Finland ett bra socialskydd och många förlitar sig på att man får tillräckligt stöd för att klara sig ekonomiskt om något allvarligt inträffar. Men hur långt räcker socialskyddet egentligen? Hur påverkas livet om man insjuknar allvarligt och inte längre kan arbeta? Klarar sig familjen ekonomiskt utan en förälder? 9.4.2020 - 00.00

Mer läsning